Nya ordlekar

Nya ordlekar är texter av Andreas Ekström, journalist på Sydsvenskan, nyss hemkommen efter ett års prao på DN. Om man är osäker på vad som är sant och vad som är falskt eller bara vill såga eller kommentera så går det bra att höra av sig till ordlekar@spray.se.

08 februari 2005

Alltså dramaturgiskt ointressant

Det är dags att växla in på spåret om lycka. Om hur man blir lycklig och är lycklig. Jag har varit inne på det förut. Jag rörde vid det i Ordlekar, och har fått beröm för att kärleken till L genomsyrar boken utan att någonstans bli huvudnummer. (Det blir lagom så för dem som inte är oss, ungefär så.)

Men jag kan inte sluta tänka på lycka som fenomen. Vad är det som gör konst kring lycka så mycket mer lättviktig i historiens ögon, i kritikernas? Jag kan inte se förklaringar, utom just då detta: lycka, i den mån den inte föregås av olycka, saknar dramatisk nerv.

Och hur gick det för Richard Bach som skildrade den så storslaget i ”The bridge across forever”? Han skilde sig från sin soulmate. Tjena.

Egentligen borde jag nu alltså utmana detta. Jag borde ”utforska” lyckan. Ordet utforska har, inom parentes sagt, blivit väldigt inne på baksidestext av skönlitterära böcker, som ännu en av alla dessa signaler om att vi söker förstå allt, söker rationalitet parallellt med att vi söker flykt.

Jag börjar med något konkret och enkelt nu då:

Om allt går väl blir jag pappa den 23 juli 2005. Mitt barn får ett personnummer som börjar med 050723. Detta känner jag: Inuti kroppen runt hjärtat och ut i armarna så bubblar det. Lite som en sådan där nervositetsvåg, men av glädje i stället. Det kan påminna om en lätt touch av kolsyra i blodet. I huvudet känns tankar, och de är julklappsnyfikna och virvlande och luktar som en nybadad hjässa på en fyramånaders människa. Tillkommer gör en sorts fnittrighet när jag är med Lisa. Hon är vackrare än hon någonsin varit, och då ska man veta att jag alltid varit liksom häpen över hur fin hon är. Jag har ett särskilt lyckokonto som handlar om att det är med Lisa som jag ska göra den här resan, och det är kanske det mest välfyllda. Det rör sig mellan övre delen av bröstkorgen och huvudet. Ibland kan det också pirra ut i nacken, som en rysning när man blir kliad på ryggen.

Jag och Lisa träffades när vi var 20 och ett halvt, för att vara nästan på dagen exakt. Alltså är det hela våra vuxna liv som vi har hört ihop, och det är väl därför som jag redan tilltalas mycket mer av sånger som ”You’re still the one” med Shania Twain än sånger om en kärlek man just funnit och golvats av. Dagens låt får det att tåras i ögonen på mig när jag sjunger med. Den heter ”Lika hopplöst förälskad” och framförs av Tomas Ledin.

Bloggtoppen.se