Nya ordlekar

Nya ordlekar är texter av Andreas Ekström, journalist på Sydsvenskan, nyss hemkommen efter ett års prao på DN. Om man är osäker på vad som är sant och vad som är falskt eller bara vill såga eller kommentera så går det bra att höra av sig till ordlekar@spray.se.

24 februari 2005

Pannan mot tonat glas

På kvällarna åker jag tunnelbana hem. Tunnelbana i de nya fina vagnarna, som jag uppskattar varje dag för att de är så snygga och tysta och bekväma och rymliga. Världens finaste tror jag.

Jag jobbar först i tio timmar eller tolv, och sedan äter jag i sällskap eller själv, hemma hos någon eller på en krog någonstans. Jag läser. Sedan åker jag tunnelbana hem, alltid tunnelbana om jag kan, buss så lite som möjligt. På sena kvällsresor – jag vet inte varför jag inte vill göra samma sak på dagen – ställer jag mig allra längst fram i tåget. Den mörkt tonade glasrutan mellan passagerarna och föraren är nämligen möjlig att se igenom. Om man står nära nära. Så det gör jag nu, jag lutar huvudet eller min mössas kant mot rutan och ser tunneln glida svischa fram. Det är obeskrivligt, vad det skapar. Vemod och rädsla för mörker och en känsla av mys under en pläd. Allra mest otroligt är hur det ser ut när en station plötsligt dyker upp en bit bort, alltid utan förvarning. Runt en kurva och så pang, ljuset, och så ser man skylten slå om från Ropsten 1 min till Ropsten 8vagnar, alltid utan mellanslag och sedan anländer man, the main act, ridån går, här kommer tåget. Jag undrar om förarna, de måste vara fler än hundra personer, känner sig viktiga? Folk reser sig vid deras ankomst. Litar och väntar och förväntar.

Det finns en station i Stockholm som är övergiven, på blåa linjen. Den öppnades aldrig för trafik, det var någon groda eller så som inte fick störas där ovan jord. Så man kan skymta den när man åker förbi. Här finns en sajt som ägnar sig åt stängda tunnelbanestationer i London.

Än så länge är mitt nya reseäventyr begränsat till resor som jag ändå måste göra, om jag råkar stå i framänden av perrongen när tåget kommer. Men snart ska jag åka linjerna hela vägen och stå där med mösskanten mot rutan.

Bloggtoppen.se