Nya ordlekar

Nya ordlekar är texter av Andreas Ekström, journalist på Sydsvenskan, nyss hemkommen efter ett års prao på DN. Om man är osäker på vad som är sant och vad som är falskt eller bara vill såga eller kommentera så går det bra att höra av sig till ordlekar@spray.se.

14 mars 2005

Melodifestivalen

Vid kvart i elva lördag kväll har Åsa fått iväg bilderna. Jag har lämnat kvällens tredje och sista version av referatet från melodifestivalen i Globen till DN:s sistaupplaga.

Vi sitter i presscentret, en och annan pustar ut, andra svär, Åsa till exempel, över den lånade utrustningen, några skriver fort och liksom sammanbitet. Håkan och jag sitter ihop som vanligt, skrattar åt samma saker, sätter varann på spåret, påpekar detaljer och referenser som vi plockar ur varsitt rätt stort bibliotek, hans ändå mycket större än mitt. Vi har tappat i professionalitet när vi i princip ropade av lättnad när Stenmarck vann. Två månader med Nannes marsch militär före Kiev hade varit ett straff.

Åsa föreslår schlagerefterfesten och visst, vi tar oss snabbt hem till henne och lägger in datorer och kameror och ger oss tillbaka.

In i minglet i Globens annex och där står folk och spanar, lätt femhundra pers, de äter och dricker och är finklädda och vill vara med i den här texten. Vi håller ihop och jag gör diskreta åthävor i olika riktningar: E-type, Stenmarcks fru Hanna Hedlund, Roger Pontare, för Åsa har inga glasögon. Hon fotograferar alltid utan dem också, och jag kan inte för mitt liv begripa hur hon kan hålla så oerhört hög och jämn nivå på sitt arbete utan att se ordentligt.

Henrik Johnsson (han har byxor så tajta att han påminner om Pastor Hannes) låter den ena av kvällens deltagare efter den andra riva av sina tävlingsbidrag på plattformen i mitten ovanpå baren. Trycket ökar. Martin Stenmarck är kung av allt, och när han ska göra sin låt igen bevisar han varför genom att elegant köra iväg en minuts à capella först.

Sedan står Anne-Lie Rydé på dansgolvet, Sanne Salomonsen ser ut att ha roligt men blir ensam ibland, Caroline Wennergren bevakas av mamma och pappa som om det var 1953, Eric Bazilian är en av mina stora musikaliska favoriter, hans svenska är så bra nu att han obehindrat festvrålar med kompisar på golvet. Carola håller låg profil i hörnet men helvete vilken show hon gjorde, Thomas G:son snackar med Anders Tengner från Okej, och tjena, där kommer en man i rasande tempo, vänder ryggen mot mig, hakar upp sig i mina armar och stryker vänligt men bestämt sin synnerligen vältränade stjärt mot min. Inte förrän han har svept vidare som en jenkaorm ser jag att det var Rickard Engfors. Han såg väl mina bögbrallor, de hysteriska gula applikationsbyxorna gjorda av Jan Björk som jag har på mig och älskar.

Patrick Ekwall tittar förtjust på Åsa, män gör det, hon är liksom en partypingla, en person som ska vara i en sån miljö och ofta är det. Vi har hunnit prata om så mycket den här kvällen, korta slagdueller om allt möjligt, ordfattigare än vad jag är van vid. Roligt, syrligt. Jävla melodiofestivalen. Jävla SVT. (Jävla DN, inte minst det, jävla lämningstider.)

Jag står där med kvällens fjärde Pepsiflaska i näven och känner en läskbeläggning på tändernas utsidor samt mig mycket gammal.

Men så dansar jag plötsligt, Åsas förtjänst, mycket resolut agerat, och "I want you back" med Jackson 5 är ändå en av världens tio bästa låtar nånsin alla kategorier. Discjockeyn är ett geni, jag tyckte till och med att Ulf Elfving stuffade lite till "Paradise City" eller var det "Fyra bugg och en coca-cola".

Vi står där och studsar i en halvtimme, "I love rock n’roll", visst, utan att stanna och jag försöker frenetiskt undvika SVT:s team som gör någon sorts efterfestmingel. Jag vill inte bli sedd svajandes i närheten av Sandra Dahlberg – hon har tungan i Jimmy Janssons öra – eller Micke Leijnegard eller någon enda del av Alcazar. Är oerhört nära att välta min Pepsi över Lena Philipssons arm vid bardisken. En skvallerreporter jag inte känner igen bättrar hela tiden på sitt illröda läppstift medan hon liksom trycker sig mot folk hon ställer frågor till. Hon frågar vem jag är och när jag säger det avslutar hon intervjun fortare än den började. Hennes urringning tangerar Jessica Folckers, klänningen hon tävlade i. Richard Herrey delar ut ett pris. Jag tycker att jag borde få ett för "journalist med överlägset flest korrekta förhandstips", men något sådant delas inte ut. För detta känner jag mig en smula bitter. (Men en frilanskille vars namn jag vagt känner igen presenterar sig som mitt största fan. Allvar.)

Vi rör oss runt, vidare, beställer mer att dricka, Åsa insisterar på att jag ska dricka en gratis miniflaska med någon sorts godissprit som smakar kolasås och aceton, pärlor för svin att jag ska dricka sånt, nej, tvärtom, svin för en pärla i så fall, jag är bättre än det jävla helvetespreparatet, jag återgår till colorna och ramlösorna, stannar längre än jag kanske vill och hade tänkt, men har oändligt mycket roligare också, klockan är tre när vi går, Åsa handlar frukost till sig själv i vilken ingår dillchips, en stor påse, vi hämtar ut min dator som jag parkerat vid hennes djembetrummor och jag tar en taxi hem till Hornstull genom en natt som är is och hal och kall. Klockan är 04.09 när jag sätter den här punkten:.

Bloggtoppen.se