Bloggen som avslöjare

Har ni som med behållning läser hårt lanserade journalister någon gång funderat över hur bra de är på att skriva – egentligen? Kan de faktiskt kontrollera sitt språk, skriva korrekt, tänka redigt och formulera sig alldeles utan en redaktörs hjälp?

Bloggarna avslöjar dem.

Under min tid på Expressen på 1900-talet imponerades jag av den stora energi man la på att arbeta med texter. Reportrarna accepterade utan vidare att redigerare och redaktörer strök och skrev om för att helheten skulle fungera. Det var väldigt bra. Nio gånger av tio blev texterna bättre.

Men journalistbloggarna som nu syns i en del stora tidningar bygger på direkt publicering. Ingen redaktör, ingen korrekturläsare. Skriva – och lägga ut.

Alltså blir det uppenbart att i alla fall bitvis hyfsat läsvärda skribenter som Linda Skugge, Fredrik Virtanen, Olof Lundh, Ebba von Sydow och Viggo Cavling får en viss hjälp av duktiga redaktörer när de skriver vanliga artiklar. Annars skulle inte deras bloggar se ut som de gör. (Viggo skriver faktiskt om detta i det inlägg som jag nyss länkade till.)

Per Svensson kan däremot alldeles själv, liksom som PJ Anders Linder. Lika uppenbart.

På DN har vi hittills gjort ett enda bloggförsök. Det gjorde jag, från melodifestivalveckan i Kiev. Men vi gjorde det DN style – med en redaktör som skötte den faktiska publiceringen efter att jag hade mejlat en ny text. Hon eller han kunde därför rädda mig de gånger jag stavade fel på ett namn eller var oklar i en syftning. Precis som det ska vara. Precis som journalistik ska göras.

Så om inte en del sakkunniga men inte alltid skrivskickliga journalister vill fortsätta att bli avklädda av sig själva, så ska de naturligtvis peppa sina arbetsgivare att behandla bloggen som vanlig journalistisk text. Och sådan text mår bäst av att minst ett par andra ögon går över materialet före publicering.