Nya ordlekar

Nya ordlekar är texter av Andreas Ekström, journalist på Sydsvenskan, nyss hemkommen efter ett års prao på DN. Om man är osäker på vad som är sant och vad som är falskt eller bara vill såga eller kommentera så går det bra att höra av sig till ordlekar@spray.se.

08 juni 2005

Irländske Mark och norska dagbladet

Bloggaren Mark Comerford är här. Mark är en lysande föreläsare och rolig person, och lärare i journalistik på Journalisthögskolan i Stockholm. Han ska snäppa upp nätläget här på DN genom några som det tycks rätt välgenomtänkta utbildningsprojekt. Jag har föreslagit honom att lista tjugo termer man behöver känna till för att förstå mer än man behöver om digital publicering.

”Bra. Jag snor det”, säger han och antecknar.

Jag gillar Mark Comerford. Och om man inte liksom gillar internet efter en stund med Mark Comerford, då är man för evigt i ett djävulens förbund med Gutenberg och dödare än Svenska Dagbladet 2012. Bara sju år kvar. Ska jag utveckla det där direkt i stället för att svara på mejlfrågor om det?

Ok.

Ok!

Så här är det: Svenska Dagbladets ägare, den norska koncernen Schibsted, saknar alla ideologiska motiv för sin svenska tidningsutgivning. De är obekymrade och ointresserade vad det gäller sina ledarsidors politiska profil. De sysslar med svensk medieverksamhet för att det är affärsmässigt intressant. De har inga som helst badwillpoäng att räkna in i den händelse att de lägger ner något, för Schibsted är en fullständigt anonym ägare mänskligt sett, och inte bara i Sverige, utan faktiskt i Norge också.

Den dagen det inte är strategiskt viktigt eller ekonomiskt intressant att äga Svenska Dagbladet, då säljer man eller lägger ner.

Det borde vara en självklar slutsats.

Svenskan har gjort en imponerande sanering av sina finanser, knådat bort övertalighet, gjort om och flyttat och fått chansen att anställa ett nytt gäng.

Trots det rasar upplagan. Jag menar rasar. Här talar vi tio procent av upplagan under inledningen av 2005 enligt officiella siffror. Och hade det inte varit för 65 miljoner kronor av skattepengar i presstöd skulle förlusten vara betydande.

En vanlig dag har Svenskan kanske ett dussin betalande annonsörer, om man inte räknar eftertextplocket.

Det finns alltså hårt uttryckt ingenting alls som talar för Svenskan. Inget heller som talar för att en annan ägare skulle vara särskilt intresserad av att köpa den.

Svenskan är rätt okej efter sina resurser, tycker jag, och det vore konkurrensmässigt och distributionsmässigt en liten katastrof för DN om Svenskan dog. Det finns i princip inga pengar att tjäna på det för DN – distributionen skulle bli dyrare, annonskakan blir marginellt större och prenumeranterna står ju för en pyttig del av intäkterna. Men vore jag Bonnierchef skulle jag börja fundera mycket och intensivt på en sådan utveckling.

Lek med tanken på att Bonnierkoncernen skulle fimpa Dagens Nyheter eller Expressen.

Tro mig, det kommer inte att hända i något som liknar modern tid. Det skulle nämligen bli ett Jävla Liv. Och att det vissa år blir en förlust som räknas i hundratals miljoner är inget problem för en koncern som ett normalår gör en miljardvinst och samtidigt har ett rykte som publicister att försvara.

Har man inte det ryktet - då är en förlust mycket enklare att förhålla sig till. Den är ett problem man måste lösa, varken mer eller mindre.

Jag lovar att länka tillbaka till det här inlägget 2012.

Bloggtoppen.se