Nya ordlekar

Nya ordlekar är texter av Andreas Ekström, journalist på Sydsvenskan, nyss hemkommen efter ett års prao på DN. Om man är osäker på vad som är sant och vad som är falskt eller bara vill såga eller kommentera så går det bra att höra av sig till ordlekar@spray.se.

25 augusti 2005

Den Stora Häpenheten

Ibland drabbas man av Den Stora Häpenheten. För två inlägg sedan skrev jag om MarieLouise Samuelssons i mina ögon lite journalist-protektionistiska text om Sveriges Radio.

Sedan fick jag mejl från henne! Hick!

Jag har liksom så otroligt svårt att tro att MarieLouise Samuelsson är bland de drygt 200 personer som dagligen läser den här bloggen, jag menar, hur skulle hon hinna det? Hon är den enda journalist jag vet som garanterat är mer produktiv än… än… jag själv. Så jag antar att någon vänlig kollega har skickat en länk. Och det var ju bra, för av detta följer nu nedanstående lätt kortade skriftväxling:

”Hej Andreas,

Jag har inget alls att invända emot om Peter Örn/Sveriges Radio omorganiserar, sparkar eller tillsätter chefer. Och det finns inget som hindrar honom att sparka de chefer som sitter nu. Den sortens trygghetsavtal existerar inte, vilket du antagligen väl vet.

Därför är det, som jag ser det, uselt ledarskap att inte våga vara tydlig med vad Örn/styrelsen vill göra med SR. Om han/de alls vet det.

Att utannonsera fluffigt formulerade chefsjobb samtidigt som de gamla cheferna sitter kvar är fegt alternativt idéfattigt. Chefer som blir detroniserade offentligt av ännu högre chefer, genom att få söka om sina egna jobb, lär knappast åstadkomma storverk. Och nej, jag har inga ’i kamratkretsen’ som jobbar på P1.

mvh

MarieLouise Samuelsson, stolt snällist.”

Och så mitt svar:

”Hej och tack för intressanta synpunkter! Jag skulle gärna publicera dem på bloggen, om du godkänner det. En egen reflektion: Som läsare av dina texter har jag uppfattat en linje av varligt kravställande, i exempelvis utbildningsfrågor. Därför haltade det i mina ögon när du nu formulerade dig så att det kunde tolkas som ett försvar för de positioner som våra egna kolleger har. Gärna krav - men inte inom journalistiken, om man hårdrar.”

Och slutligen:

”Visst får du publicera mitt svar. Varligt kravställande var en mkt sympatisk beskrivning av min linje, om jag nu har någon sådan. Och ett krav som jag definitivt tycker man kan ställa på högsta SR-styret är att de vet vilka chefer de vill ha och att de själva a k t i v t vågar göra det urvalet.”

Men… men… var det inte det JAG tyckte? Plötsligt låter det som om vi är överens. Hur gick det här till?

Bloggtoppen.se