Nya ordlekar

Nya ordlekar är texter av Andreas Ekström, journalist på Sydsvenskan, nyss hemkommen efter ett års prao på DN. Om man är osäker på vad som är sant och vad som är falskt eller bara vill såga eller kommentera så går det bra att höra av sig till ordlekar@spray.se.

10 september 2005

En redaktionell bieffekt

Nu ska jag skriva något väldigt långt som inte har med journalistik att göra. Det är nog bäst att ni hoppar över det.

Jag spelar i ett band som heter Cover Story. Vad kallar man annars fyra journalister som har mer än hundra covers på repertoaren men bara en egen låt?

Vi har träffats genom jobbet, men man kan inte säga att vi är ett redaktionsband längre. Cover Story lever ett eget liv. Så här är den: Den osminkade storyn om den blodiga lådan, om misstänkt rock n’roll-terrorism samt en stor gruppkram en lördag i Hofterup.

***

Klockan är kvart i ett på eftermiddagen när jag hämtar bilen. Lastar min bas, ett stativ och en ryggsäck med scenkläder. Förstärkaren bor i replokalen i Malmö.

Lars Brundin är först på plats där. Han är oftast det. Han är nog den av oss som älskar det här bandet allra mest. Som gör de största ansträngningarna, som fixar med utrustning och en hemsida och som öser in nya låtidéer på repen. Han säger ”hallå, grabben” och ser ut som han just har spelat en timme squash, druckit en öl och ätit en pepparstek. I toppform.

Sedan kommer Lars Thulin, den ende som inte jobbar på Sydsvenskan utan i stället på Trelleborgs Allehanda. Han backar fram hyrsläpet till entrén och spikar angöringen på första försöket.

Maskulinitet, det: att backa med släp.

Alexander Agrell kommer sist, och har flest grejer med sig. Flest pedaler, flest gitarrer. Vid ett tillfälle har jag på resa i USA köpt gitarrpedal åt honom. Personalen på Memphis International bommade att få med min väska på rätt anslutande flyg. När väskan kom hem till Lund några dagar senare var den grundligt genomsökt av den amerikanska tullen, vilket gjorde mig på gott humör. (En stor svart metallrektangel, rik på elektronik – skulle inte du ha dubbelkollat…?)

Första gången Alexander sa att han hade hittat rätt förstärkare – ungefär som en golfare som säger sig ha kommit på vilken avgörande förändring han ska göra för att slutligen hitta Den Perfekta Svingen – var 1998. Det var en Mesa Boogie-stärkare, minns jag, och jag tänkte ”kul för honom, bra att spela med en gitarrist som har hittat rätt”.

Rätt my ass.

Om jag minns rätt har han sedan dess bytt förstärkare fem gånger. Nu kör han sina Fender-strator genom en stöddig kombination av ett HH-kabinett och en Fender de Ville och sex pedaler, och har ett kanonbra ljud. Jag hoppas att han aldrig mer byter.

Trummis Thulin brukar på sin höjd höja ett ögonbryn när vi samlas igen efter somrarna. ”Nya gitarrer igen ja”, säger han och justerar en cymbal.

Thulin skaffar aldrig nya grejer. Han behöver inte det. Han har ett enkelt och bra set – stativen förvaras i en blodigt tung låda som följdriktigt går under namnet ”Blodiga lådan” – och han är stadig som en borrhammare i ett östtyskt stålverk 1978. Som basist har man ett lätt gig med honom bakom sig.

Själv spelar jag med en bas utan namn. Den skulle kunna heta Vollsjö nr 3, eller kanske Sonnerup efter sin konstruktör och byggare Per Sonnerup, som bor i den skånska byn Vollsjö där han bygger instrument med fullständigt ofattbar precision. Basen är formgiven efter mina exakta önskemål, och jag tänker aldrig mer i mitt liv köpa en bas. Jag har redan den perfekta.

***

Klockan kvart över två har vi med fara för eget liv balanserat utrustningen uppför de branta trapporna och lastat kärran. Vi kör i 28-gradig sensommarvärme till Hofterup, nära Barsebäck i västra Skåne. Jenny och Göran heter brudparet, och medan de avger sina löften i Hofterups gamla kyrka ställer vi snabbt i ordning den minimala scenen i Hofterups byastuga. Från urlastning till avslutat soundcheck på en timme – Brundin nynnar som alltid i gång systemet till Woody Guthries ”This train” – och när gästerna kommer försvinner vi.

Jag gnäller över ömma fingrar och småond hals. Jag gör alltid det. Bas är inte ett instrument man spelar för sig själv, alltså hinner mina fingertoppar mjukna mellan varje spelning. Och min sångstil är, i alla fall i Cover Story-sammanhang, extremt slitsam.

***

Mellan fyra och nio är vi i Hjärup hemma hos Brundin. Vi äter ett par suveräna pajer som hans fru bjuder oss på, slökollar på Coupling på tv, går igenom låtlistan och halvrepar akustiskt. Duschar, byter om, ser om vi kan sänka bandhumorn till nya lägstanivåer. Det brukar vi kunna klara.

Alexander masserar tungan med en handduk. Han har lärt sig det av en sångpedagog, och konstigt nog ger det effekt. Det är nog fyra år sedan han började; vi andra har inte slutat skratta.

Strax före nio ringer bröllopets toastmaster. Han är instruerad att ringa när han bedömer att det är 45 minuter kvar.

Ingen toastmaster i världshistorien har klarat av att göra denna bedömning. De 45 minuterna motsvarar oftast det dubbla. Men det vet vi å andra sidan, så vi stressar inte.

Väl framme i Hofterup är det fortfarande tal och skålande, och vi väntar utanför med syrsorna. Drar dåliga ordvitsar på temat traktorer. Sparkar lite boll med en sjuårig bröllopsgäst som heter Erik och som har tröttnat på att sitta. Han berättar att han spelar i Kulladal – Stefan Schwarz moderklubb, fatta! – och att han är en av de bästa i laget.

Thulin hoppar. Han gör alltid det, på stället, samtidigt som han skakar handlederna i ett irrationellt mönster för att bli varm. Folk brukar titta konstigt.

Till slut får vi gå på. Vi kör ett set mellan efterrätt och bröllopstårta, åtta-nio låtar, de flesta i lugnt och stillsamt tempo, eller ja, det beror på vad man jämför med. Men dansant i alla fall, så att brudens far kan få ta en svängom med sin dotter. AC/DC sparar vi till senare.

***

Nu är vi ordentligt varma, och efter tårtan är det Cover Story-läge på allvar. Den här sortens spelning är vår bästa gren. Någonstans mellan 50 och 100 personer i ett ganska trångt rum – mycket publikkontakt och hämningslöst publikfrieri.

Vi jobbar mot en deadline. Klockan ett måste det vara tyst. Det betyder att vi måste stryka i låtlistan och komprimera seten ännu mer. Numera är det jag som bestämmer sådant när vi väl står på scenen. Vi har kommit överens om det eftersom man inte har tid för rådslag under pågående gig. Snackar ihop oss gör vi all annan tid. Cover Story är alltså en total demokrati, utom i eventuella skarpa lägen.

Vi kommunicerar med menande blickar. Ett ögonbryn kan säga ”bäste Brunte, skulle du vid tillfälle kunna tänka dig att höja min sångmedhörning, alternativt sänka volymen något på ditt kabinett?”

Det tar år att spela ihop sig så.

***

Man ser mycket från en scen, även om den bara är någon decimeter hög. Folk glömmer att vi inte är en vägg. De döljer inte sina raggningsförsök, sina svartsjukemarkörer och sina hångel för oss. Inte för att så mycket sådant verkar pågå just denna kväll. Det har mer drag av familjefest, och sjuårige Erik från Kulladal dansar på mammas axlar och ler med alla sina tandgluggar.

Festen går vidare. Brundin sjunger kanonbra. Alex spelar stänkarsolon. Thulin är ett stålverk. Klockan går fortare, och den är nästan ett när vi tar fram vår största och fetaste elaking: ”Oh la la (jag vill ha dig)” av Ulf Lundell. Vi spelar den inte i något som liknar originaltappning, utan i stället som Lundell med band gjorde på liveplattan ”Maria kom tillbaka” från 1993. Den är underbar. Den går att bygga ut och bygga om, den går att tona ner och tona upp, och vi kan göra en patenterad bandpresentation i mitten.

Denna kväll blir ”Oh la la” bättre än någonsin tidigare, och det är bröllopsgästernas förtjänst. Spontant tar de om varandras axlar och bildar en hoppande dansande cirkel med brudparet i mitten. Sedan gör de små ruscher in mot mitten, och ut igen. Som en gigantisk gruppkram. Vi utbyter fler blickar på scen och garvar. Fantastiskt.

Klockan tio över ett slår Thulin av den sista trumpinnen och vi vacklar genomsvettiga av scenen i det trettiogradiga rummet. Folk tackar, festar vidare, tar en varmkorv från det generösa nattamatsbordet, och jag smyger undan och byter om från mitt helvita till shorts och t-shirt. Vi brukar inte vänta med att packa ihop – det blir sent nog ändå.

***

Jag somnar vid halv fyra med stora blåsor på fingrarna, en svidande heshet i halsen och en rejäl glädje i hjärtat, eftersom festen var så rolig och de nygifta så uppenbart lyckliga.

Och, inte minst, för att jag får spela med Lasse, Lasse och Alex.

Bloggtoppen.se