Nya ordlekar

Bärhjälp

2005-10-22T07:14:00.000+02:00

I dag har flyttlasset gått. Tur att man inte behöver så mycket bärhjälp när det är text som flyttas – även om jag har fått det, av den lysande webbdesignern Olof Werngren.

Så ändra era bokmärken. Nya ordlekar har fått ett nytt hem på adressen www.andreasekstrom.se.

Lowbrow-reaktion

2005-10-20T21:00:00.000+02:00

När jag nu äntligen ingår i en kulturredaktions inre krets (Sydsvenskans lilla kulturredaktion består bara av en krets, jag medger det, men ändå) så får jag tillgång till en massa roliga och nya böcker som jag kan låna eller få men alldeles garanterat läsa och sedan skriva om, om jag vill.

Det vill jag.

Men där emellan sticker jag så klart in lite annat, äldre grejer och ibland något från min egen hylla hemma som jag ännu inte har hunnit med. Torgny Lindgrens korta men ofta omskrivna och hyllade Hummelhonung räckte till ett par bussresor härom veckan.

Vad ska vi säga om den? Inte så mycket. Det tycker jag inte att den var värd. Jag undrar mest bara varför alla västerbottniska författare (Kerstin Ekman, Sara Lidman et consortes) är så fascinerade av kattpiss.

Rånad blind

2005-10-18T17:27:00.000+02:00

Jag är vid Piccadilly Circus och säger som det är:

”Jag tänkte bli rånad blind genom att köpa en svindyr fish & chips som gör mig mätt men som smakar sådär. Och det ska vara vinäger på.”

Den tjocke huliganen till kock skrattar:

”That’s what we do.”

En kvart senare är jag mätt och mår dåligt.

Majaaase har tre a i följd

2005-10-16T00:41:00.000+02:00

Ny chefredaktör på Journalisten är kreddiga Maja Aase. Säkert bra. Hoppas att hon överraskar mig genom att intressera sig för sådant som inte är dagspress, radio och tv (alltså webb, tidskrifter och glassiga magasin bland annat). Hoppas att hon överraskar mig genom att inte betrakta ekonomijournalistik som något skumt.

Kompetenta humanister på jobb som det hon har är alltid bra. Sedan finns det skäl att se upp med vilka värden man konserverar.

Inte Nobelpriset, men ändå

2005-10-14T15:00:00.000+02:00

För några veckor sedan hyllade jag Jenny Jewert. Kul att inte vara ensam om att se att någon är bra – nu har hon välförtjänt fått pris som årets vetenskapsjournalist.

Förrätt, varmrätt, upphovsrätt

2005-10-12T07:44:00.000+02:00

Restaurang Niklas i Helsingborg är kanske min favoritkrog i hela världen. Jag har skrivit om det publicistiska dilemmat i detta här.

Nu är saken den att jag snart fyller år, och vill gå ut för att fira. Kollade lite detaljer på krogens hemsida – bara för att upptäcka att de har använt min Niklas Ekstedt-intervju från DN i våras. Kopierat och klistrat in i sitt eget format, och dessutom i en kortad version. Och utan att ange ursprung eller författare. Och utan att be om lov.

Man har alltså brutit mot lagen om upphovsrätt på varje punkt.

Min standard procedure i ett sådant här fall – liknande saker händer tyvärr rätt ofta – är att skriva ett vänligt mejl och be om ett borttagande och i stället en länk till artikeln på tidningens hemsida. Vid ytterst få tillfällen har jag då bemötts otrevligt. De flesta vet helt enkelt inte, eller tänker inte på, att man inte får göra så.

Men med restaurang Niklas?

För första gången känner jag mig beredd att strunta i det. Jag gillar dem och krogen så mycket. Så de har fått ett mejl av mig nu där jag har bett dem att återge texten i sin helhet, och att ange vem som skrev den och var den först var publicerad.

Jag är alltså förvandlad till sillmjölke av lite jordärtskockssoppa och tryffeltoast med comté och skinka. En pocherad piggvar med vildsvamp, potatisskum och brynt smörvinaigrette, och man tappar sin moraliska kompass. Typiskt.

Eftertankens kranka brist på fundamentalister

2005-10-10T06:57:00.000+02:00

Hur det gick på KG-seminariet?

Jag vet inte riktigt. Min fru tyckte att det gick bra. Min syster tyckte att jag och ärkebiskopen på det hela taget framstod som goa killar. Allmänt förståelseinriktade humanister, liksom. ”Men jag vet ju att ni tycker rätt olika”, sa hon eftertänksamt. Jo. För all del.

Min vän Linus tyckte att panelen hade behövt en fundamentalist för att elda i gång lite. Det har han förmodligen jävligt rätt i.

Well. Nu är det gjort. Jag har beställt den inspelning som säljs från alla seminarier, så att jag kan höra hur jag lät.

På Expressen 6

2005-10-08T07:32:00.000+02:00

Expressens starkaste sida i dag är sidan fyra. En rak, blixtsnabb och avig debattsida. Egentligen är det inget konstigt med greppet: kända människor skriver om aktuella saker, och får generöst med redaktörshjälp för att texten ska bli bra. Sedan lägger man tid på finishen. En bra rubrik, en bra personpresentation, en bra illustration.

Det påminner mig om varför vissa frilansjournalister är så framgångsrika. Jag har nämnt det förut:

De är kapabla att göra det grundläggande hantverket med omsorg, och att göra det helt färdigt.

I en majoritet av fallen beror alltså en frilansares framgångar inte på kvaliteten på det material de lämnar – utan på att han lämnar i tid och i överenskommen omfattning, och så paketerat med överingress och faktaruta efter behov. Redaktörerna blir så tacksamma över dessa grundläggande saker att de lägger ut fler jobb av bara farten. Så där har ni nyckeln, frilansfolket:

I tid. Så långt som vi sa. Och helt färdigt.

Man kan undra varför inte fler klarar det.

Oöverblickbara följder

2005-10-06T19:19:00.000+02:00

Med några dagars perspektiv på den intensiva helgen i Göteborg och starten av Sydsvenskans kulturblogg (där jag alltså från och med nu för första gången har en permanent plats för bloggande i tjänsten) grubblar jag mig förvirrad på bloggmediets framtid och dess implikationer för de stora medieföretagen.

Det är oändligt intressant:

Konsekvenserna är fullständigt oöverblickbara. Tekniken att publicera saker via internet för en bredare publik är ju långt mer än tio år gammal i svenska hem. Men det skulle alltså till en mindre teknisk justering (tanken på all publicering på en sida) och några enkla tekniska verktyg (som Wordpress och Blogger) för att det verkligen skulle lyfta.

Det är nu man ska köpa aktier i IT-bolag, det är jag helt säker på. Och mediebolagen? Vi tycks slutgiltigt ha anammat även denna publiceringsform, vilket vi självklart ska göra. Bloggosfären berikas av det, inte tvärt om.

Men för mig som enskild skribent? Jag ställs inför svåra avväganden. Vad är en text för Sydsvenskans kulturblogg? Vad är en text för Nya ordlekar?

Som anställd finns bara en rimlig hållning: utgivaren bestämmer. En privat blogg kan aldrig vara en helt privat angelägenhet för en skrivande journalist, i varje fall inte så länge man tenderar att skriva om liknande ämnen i bloggen som i tidningen. Alltså är det ingen hemlighet att jag har sagt till mina chefer på Sydsvenskan att de bara behöver säga till om de ser något här som de inte tycker är förenligt med mitt jobb på tidningen. Det har inte hänt än, och jag har oerhört svårt att se att det alls kan bli aktuellt – så kontroversiella saker skriver jag ju faktiskt inte om. Icke desto mindre känns det bra att ha tänkt igenom spelreglerna.

På Expressen 5

2005-10-04T07:35:00.000+02:00

I slutet på 90-talet var Expressens sportsatsning klart vassare än Aftonbladets. Nyhetstempot högre, de duktiga skribenterna fler. Det skär i hjärtat att behöva säga det, men så är det inte längre. Nu är Mats Olsson helt ensam om att vara lysande. Allra tristast är fotbollsbevakningen som huvudsakligen sköts av två ytterst fotbollskunniga men knappt skrivkunniga personer.

Om Aftonbladet bara slutar med sitt rosa papper så att de kan återinföra bildjournalistik så vore de överlägsna. Ah, vad ont det gör att säga!

***

Och Djurgården... med ett sådant resultat i går är det faktiskt inte så svårt att vara nöjd med silver.

På Expressen 4

2005-10-02T19:56:00.000+02:00

Har jag sagt tydligt nog hur mycket jag gillade det? Expressen-tiden var otroligt bra för mig på många sätt. Jag har bra kompisar och bra läxor med mig från den tiden, och min blick på löpsedlarna har blivit mer kärleksfull och mindre fördömande.

Men, givetvis: allt var inte bra på Expressen. Året 1997 var inte helt lyckat för firman, upplagan vacklade och identiteten var osäker. Det var där jag hörde en avdelningschef på fullaste allvar förklara upplagenedgången så här:

"Ja det är inte den här avdelningens fel i alla fall. Vi har aldrig varit bättre. Det är dom jävla idioterna på alla andra avdelningar."

Jag började skratta bara för att förstå att han inte skojade.

På bokmässan

2005-09-30T19:54:00.000+02:00

Läs Sydsvenskans kulturblogg om du vill veta vad jag skriver härifrån. Måste tills vidare fundera på nyansskillnader mellan privat och yrkesrelaterat bloggande, och dessutom är det fredag - ni får väl planera fredagsmys på jobbet i stället för att sitta där och slösurfa!

Extra! Ny, fin blogg på banan!

2005-09-28T21:25:00.000+02:00

Kolla in det här om du är intresserad av kulturjournalistik i någon mening – vi på Sydsvenskans kulturredaktion har nu i kväll dragit i gång en kollektiv kulturblogg. Vi rivstartar från bokmässan i Göteborg. Och kolla, bloggpuritaner – we’ve got it all! RSS-flöde! Kommentarer, öppna att använda! Allt! Det är en stor fin ny värld, det här.

KG och jag

2005-09-28T19:49:00.000+02:00

Nu på fredag den 30 september ska jag delta i ett seminarium på Bokmässan i Göteborg. Med bland andra ärkebiskop KG Hammar och politikern Nalin Pekgul ska jag diskutera religionsuppfattning efter tsunamin.

Jag är nervös.

Jag är nämligen inte kvalificerad för uppgiften. Seminariet har kommit till på Svenska kyrkans initiativ, efter att de hade läst min artikel i ämnet i DN, som publicerades knappt två veckor efter katastrofen.

Man kan kanske se det som ett utslag av en nationell och möjligen lite överdriven respekt för DN i kulturkretsar. Jag hade kunnat skriva samma artikel i Sydsvenskan hundra gånger om utan att få samma genomslag. Nu är jag plötsligt matchad som ateismens ärkebiskop.

Mot KG Hammar.

Som jag har sagt och tänkt några gånger: det blir som att ställa upp Gårda BK mot AC Milan.

På Expressen 3

2005-09-26T08:51:00.000+02:00

Många vikarier vacklar ut från kvällstidningen uppbragta över en massa saker. Att man tar hänsyn till vad som säljer, att man ibland jobbar obekväm arbetstid, att man ibland har en chef som vet bättre och som inte lindar in sitt budskap sjutton varv innan han eller hon säger ifrån, att man utsätts för konkurrens även internt.

Då och då är det integriteten hos dem själva som brister.

Inte en enda gång nekades jag betalt för den övertid jag jobbade. Inte en enda gång hade jag en arbetsledare som inte var beredd att svara på frågor eller ta en diskussion.

Sedan är vikariesituationen på kvällstidningarna givetvis inte oproblematisk. Romantiseringen av hur coolt och fräckt det är att jobba på tidningen gör att man lätt kan tappa markkontakt. Rekryterar man in en massa folk från mindre städer som bara är lite drygt 20 och ger dem bra lön med ob-tillägg och en tredjehandslägenhet på Söder så blir livet lätt en triangel mellan Spy Bar, sängen och tidningen.

Det kommer ingen vardagsnära journalistik ur det.

***

Lundell sätter agenda igen. Nils Hansson skriver i DN att man inte kan låta av Lundell kritiserade kritiker skriva kritik om Lundell. Där tror jag att han har fel. Men man kan förstås samtidigt fråga sig hur det egentligen ser ut att det är Måns Ivarsson som får intervjua Lundell i Expressen nu i samband med boksläppet.

Måns Ivarsson får nämligen insmickrande beröm i nya boken ”Värmen”. Han prisas för sin skånska tjurskallighet, etcetera. Och om man då dessutom vet att Måns Ivarsson inte längre jobbar med att skriva om musik, då ser det onekligen ut som om Lundell själv har fått bestämma vem som ska intervjua honom.

På Expressen 2

2005-09-24T16:07:00.000+02:00

Året på Expressen var ett extremt roligt år. Samtidigt var det så intensivt på upplevelser och intryck att det tog mig flera år att efterprocessa. Min naturliga kaxighet – försök har gjorts under mer än tjugo år att på olika sätt slipa på den – mötte givetvis rejält motstånd. Jag minns särskilt en gång då jag i mejldebatt kritiserade en medarbetare som var okritiserbar av historiska skäl som jag inte kände till. Jag blev nästan halshuggen. Det var intressant efteråt, men läskigt då.

Dessutom var hela det här året en uppvisning i humlans flykt: om jag själv hade begripit hur lite jag visste om redigering hade jag aldrig vågat ta jobbet. Men när jag nu inte begrep det, och trots allt hade förutsättningar att lära mig i alla fall en del, blev det i stället en suverän skola.

Min kamrat Fredrik Hagdahl som jag då ofta kollade på fotboll och käkade pasta med kallade mig godmodigt den kaxigaste vikarien i världshistorien. Men då glömde han en ännu hetare kandidat till den titeln: sig själv.

Som fjortonårigt redigerargeni på Enköpingsposten i slutet av 80-talet lär han ha gjort silkespappersskisser som krävde en hel del möda av de tillskärarknivförsedda grafiker som sedan skulle tälja till sidorna.

Förnedringsmomentet, då en särskilt oskicklig och otrevlig grafiker i 60-årsåldern tvingades kalla på fjortonårige Hagdahl för att få godkänt, blev vid ett tillfälle extra bra då Hagdahl tittade på grafikern över glasögonkanten och levererade sin klassiker:

”Har du gjort det här med sked?”

***

Intervjuade under viss nervositet Ulf Lundell i går. Kolla Sydsvenskans sajt - vi kör en betydligt längre version av intervjun på webben. (17 000 tecken i stället för de 11 500 vi trycker. Vilket är väldigt mycket, det också.)

Dalt

2005-09-22T16:06:00.000+02:00

Ofta ägnar sig kvällstidningar åt ”drabbad-journalistik”. Det är ju oftast synd om någon. Just nu är det synd om alla som inte klarar av att sätta i en elsladd och två antennsladdar i en digital-tv-box.

Ansvarspaniken sprider sig när det analoga nätet släcks ner, ungefär som om det var vattenförsörjningen skulle strypas. Men människor är väl på det hela taget vuxna? Människor överlever väl på det hela taget några dagar utan tv om det skulle vara så?

Mängden dalt äcklar mig.

På Expressen 1

2005-09-20T08:51:00.000+02:00

När vi nu ändå nämner kvällstidningar: Att göra lite värnplikt på någon av kvällstidningarna är en kalasbra del av skolningen för en ung journalist, varhelst han eller hon sedan tänker sig att dra sina färden.

Jag gjorde mitt år 1997, då jag var 21 och fyllde 22. Jag var redigerare på Expressens sportredaktion under ledning av den minutiöse Johan Hedell, som kunde typografimallen framlänges och baklänges och drillade mig och alla andra i att detaljer var viktiga på ett sätt som har format mig väldigt mycket.

Sedan var jag på kvällsupplagan (som logiskt redigerades i svinottan) under ledning av den mytomspunne Bengt Bengtzon. Jag har ett helt förråd av replikklassiker från honom från den tiden. En favorit:

En morgon inträffade ett jordskred i Vagnhärad. Redaktionen hade festat rätt rejält föregående kväll, och kom kollektivt för sent. Bengtzon ylade:

”En STAD har rasat, och jag har inga REPORTRAR!!”

***

Ett försök att vara "the bigger person": Djurgården gjorde en taktiskt riktig match i går, och är värdiga vinnare av Allsvenskan 2005. (Men hade vi inte haft hela Göteborgs befolkning på skadelistan, då jävlar...)

Mediemyter 4

2005-09-18T09:39:00.000+02:00

”Folk är otroligt intresserade av speedway.”

Inte!

Min tes är denna: Eftersom Expressens Mats Olsson, the untouchable Olsson, gillar speedway så låtsas resten av Sveriges sportjournalister göra det.

Därav den stora speedwaybluffen.

Så mycket som tv-sporten har lagt på speedway de senaste åren – det liknar inte någon annan satsning. Publiksiffrorna för svensk speedway ligger däremot i princip still, det har jag kollat. Alltså har en smak- eller omdömesförskjutning skett.

Mats ”The untouchable” Olsson, där har ni min förklaring.

Mediemyter 3

2005-09-16T15:07:00.000+02:00

”Kvällstidningsjournalister är okänsliga idioter.”

Inte!

De flesta är helt normala och anständiga och snälla och skänker pengar med autogiro till Röda korset.

Så finns det i branschen inte helt okända undantag. Två av dem porträtterades i veckan i DN:s serie om journalistkultur. Gert Svensson, en snilledoldisreporter, har så fullständigt klätt av både Expressens Niclas Rislund och Aftonbladets Oisin Cantwell att ingen av dem vill medverka på bild, trots att de medger att de har sagt vad de har sagt och att texterna inte innehåller några faktafel.

Cantwell säger ungefär ”jodå, jag har sagt vad jag har sagt, men jag känner inte igen mig”.

Vilken klassiker! Man undrar ju. Hur pass självanalytisk är han då till vardags? Har han gjort upp med sin egen yrkesidentitet? Det ÄR nyttigt som journalist att själv bli intervjuad ibland. Men i avdelningen ”nyttiga läxor” går detta utanpå det mesta.

***

Fredrik Strages bok ”Fans” är troligen väldigt bra. Men ett ord ekar allt högre genom huvudet när jag läser recensionerna. ”Devot devot devot devot devot devot. Devot!!!”

Nesser för en dag

2005-09-14T21:36:00.000+02:00

Något är det med Håkan Nesser som ibland lockar till drift. Alldeles oavsett hur populär han är som författare, alldeles oavsett författarskapets ofta framhållna kvaliteter.

Killinggänget drev hårt med Nesser på sin sajt Spermaharen (det finns förresten en ohyggligt rolig rest av sajten här) och Nesser hotade dumt och affekterat med rättsliga åtgärder, åtgärder som givetvis aldrig vidtogs. Precis som begravningskonglomeratet Fonus – de fick sig också en rolig omgång – kunde Nesser väl konstatera att det ännu inte är straffbart med satir.

I vintras hölls en seminariedag kring Nessers författarskap i ABF:s regi i Stockholm. För oss som inte var där finns nu föredragen samlade i en liten skrift med titeln ”Röster om Håkan Nesser”. Och så långt är det gott och väl. Texterna är spännande och skrivna ur en rad infallsvinklar.

Det är när Håkan Nesser skriver ett eget slutord som den där lusten att driva med honom pockar på som ett myggbett i nacken. Det är när Nesser stilla och enkelt jämför sig med Moa Martinson, Ian McEwan och Dostojevskij som man fattar varför Killinggänget valde att boxa till just en timid deckarförfattare från Uppsala.

Mediemyter 2

2005-09-12T19:19:00.000+02:00

”Sverige är fullt av duktiga arbetslösa journalister.”

Inte!

Det är svårt att vara en duktig journalist. Om man inte i detta extremt utvecklade och tidningsutspottande medielandskap kan hitta en enda publikation som på frilansbasis eller mer permanent vill anlita en – vad kan det då bero på? Jag vill inte såga någon, men låt mig ställa frågan.

Eller ställ frågan till alla redaktörer i Sverige som kämpar för att hitta frilansar som levererar tillräckligt bra. (Tillräckligt bra behöver inte definieras som mer än leverans i tid, i överenskommen omfattning, om det vi bestämde. Och så verkligen färdigt, med faktaruta och överingress och bildtext. Det är det hela.)

Tankarna kring detta slår mig när jag läser den sarkastiska, humorlösa, arga och lite sorgliga bloggen som finns på den här adressen. En person vars identitet inte närmare presenteras spyr här galla över medievärlden på ett sätt som bara antyder en sak: Han har, trots en viss skrivkunskap, bestämt sig för att stå på utsidan och gläfsa och gnaga. Ett sådant slöseri för honom. Kanske för oss med. Han kanske skulle bli bra!

***

Men det finns många som är bra. Kanske bäst i svensk opinionspress just nu är Jenny Jewert, DN:s ledarsida. Internationellt utblickande, och med vetenskap och vardagsmänsklighet tätt sammanflätat i varje text. En så långt väldigt imponerande skribentgärning.

Extra! Extra!

2005-09-10T22:20:00.000+02:00

Härmed görs ett grandiost undantag från principen att på Nya ordlekar bara lägga ut texter varannan dag. Det här kan inte vänta:

Min gamle kompis från Expressentiden på 1900-talet, Niklas ”Öset” Svensson, har startat en privat blogg! Den heter Politikerbloggen och finns här. Till saken hör att hans arbetsgivare bara häromdagen stängde hans politikerblogg med motiveringen att nyhetsreportrar inte ska blogga om sitt sakområde.

Jag sitter här och skrockar som i en gammal pilsnerfilm – Niklas vore inte Niklas om han inte genast testade gränserna. Rimligen kommer väl chefredaktör Otto Sjöberg att beordra nedsläckning av även denna blogg. Tills det sker är jag en given läsare.

En redaktionell bieffekt

2005-09-10T11:45:00.000+02:00

Nu ska jag skriva något väldigt långt som inte har med journalistik att göra. Det är nog bäst att ni hoppar över det.

Jag spelar i ett band som heter Cover Story. Vad kallar man annars fyra journalister som har mer än hundra covers på repertoaren men bara en egen låt?

Vi har träffats genom jobbet, men man kan inte säga att vi är ett redaktionsband längre. Cover Story lever ett eget liv. Så här är den: Den osminkade storyn om den blodiga lådan, om misstänkt rock n’roll-terrorism samt en stor gruppkram en lördag i Hofterup.

***

Klockan är kvart i ett på eftermiddagen när jag hämtar bilen. Lastar min bas, ett stativ och en ryggsäck med scenkläder. Förstärkaren bor i replokalen i Malmö.

Lars Brundin är först på plats där. Han är oftast det. Han är nog den av oss som älskar det här bandet allra mest. Som gör de största ansträngningarna, som fixar med utrustning och en hemsida och som öser in nya låtidéer på repen. Han säger ”hallå, grabben” och ser ut som han just har spelat en timme squash, druckit en öl och ätit en pepparstek. I toppform.

Sedan kommer Lars Thulin, den ende som inte jobbar på Sydsvenskan utan i stället på Trelleborgs Allehanda. Han backar fram hyrsläpet till entrén och spikar angöringen på första försöket.

Maskulinitet, det: att backa med släp.

Alexander Agrell kommer sist, och har flest grejer med sig. Flest pedaler, flest gitarrer. Vid ett tillfälle har jag på resa i USA köpt gitarrpedal åt honom. Personalen på Memphis International bommade att få med min väska på rätt anslutande flyg. När väskan kom hem till Lund några dagar senare var den grundligt genomsökt av den amerikanska tullen, vilket gjorde mig på gott humör. (En stor svart metallrektangel, rik på elektronik – skulle inte du ha dubbelkollat…?)

Första gången Alexander sa att han hade hittat rätt förstärkare – ungefär som en golfare som säger sig ha kommit på vilken avgörande förändring han ska göra för att slutligen hitta Den Perfekta Svingen – var 1998. Det var en Mesa Boogie-stärkare, minns jag, och jag tänkte ”kul för honom, bra att spela med en gitarrist som har hittat rätt”.

Rätt my ass.

Om jag minns rätt har han sedan dess bytt förstärkare fem gånger. Nu kör han sina Fender-strator genom en stöddig kombination av ett HH-kabinett och en Fender de Ville och sex pedaler, och har ett kanonbra ljud. Jag hoppas att han aldrig mer byter.

Trummis Thulin brukar på sin höjd höja ett ögonbryn när vi samlas igen efter somrarna. ”Nya gitarrer igen ja”, säger han och justerar en cymbal.

Thulin skaffar aldrig nya grejer. Han behöver inte det. Han har ett enkelt och bra set – stativen förvaras i en blodigt tung låda som följdriktigt går under namnet ”Blodiga lådan” – och han är stadig som en borrhammare i ett östtyskt stålverk 1978. Som basist har man ett lätt gig med honom bakom sig.

Själv spelar jag med en bas utan namn. Den skulle kunna heta Vollsjö nr 3, eller kanske Sonnerup efter sin konstruktör och byggare Per Sonnerup, som bor i den skånska byn Vollsjö där han bygger instrument med fullständigt ofattbar precision. Basen är formgiven efter mina exakta önskemål, och jag tänker aldrig mer i mitt liv köpa en bas. Jag har redan den perfekta.

***

Klockan kvart över två har vi med fara för eget liv balanserat utrustningen uppför de branta trapporna och lastat kärran. Vi kör i 28-gradig sensommarvärme till Hofterup, nära Barsebäck i västra Skåne. Jenny och Göran heter brudparet, och medan de avger sina löften i Hofterups gamla kyrka ställer vi snabbt i ordning den minimala scenen i Hofterups byastuga. Från urlastning till avslutat soundcheck på en timme – Brundin nynnar som alltid i gång systemet till Woody Guthries ”This train” – och när gästerna kommer försvinner vi.

Jag gnäller över ömma fingrar och småond hals. Jag gör alltid det. Bas är inte ett instrument man spelar för sig själv, alltså hinner mina fingertoppar mjukna mellan varje spelning. Och min sångstil är, i alla fall i Cover Story-sammanhang, extremt slitsam.

***

Mellan fyra och nio är vi i Hjärup hemma hos Brundin. Vi äter ett par suveräna pajer som hans fru bjuder oss på, slökollar på Coupling på tv, går igenom låtlistan och halvrepar akustiskt. Duschar, byter om, ser om vi kan sänka bandhumorn till nya lägstanivåer. Det brukar vi kunna klara.

Alexander masserar tungan med en handduk. Han har lärt sig det av en sångpedagog, och konstigt nog ger det effekt. Det är nog fyra år sedan han började; vi andra har inte slutat skratta.

Strax före nio ringer bröllopets toastmaster. Han är instruerad att ringa när han bedömer att det är 45 minuter kvar.

Ingen toastmaster i världshistorien har klarat av att göra denna bedömning. De 45 minuterna motsvarar oftast det dubbla. Men det vet vi å andra sidan, så vi stressar inte.

Väl framme i Hofterup är det fortfarande tal och skålande, och vi väntar utanför med syrsorna. Drar dåliga ordvitsar på temat traktorer. Sparkar lite boll med en sjuårig bröllopsgäst som heter Erik och som har tröttnat på att sitta. Han berättar att han spelar i Kulladal – Stefan Schwarz moderklubb, fatta! – och att han är en av de bästa i laget.

Thulin hoppar. Han gör alltid det, på stället, samtidigt som han skakar handlederna i ett irrationellt mönster för att bli varm. Folk brukar titta konstigt.

Till slut får vi gå på. Vi kör ett set mellan efterrätt och bröllopstårta, åtta-nio låtar, de flesta i lugnt och stillsamt tempo, eller ja, det beror på vad man jämför med. Men dansant i alla fall, så att brudens far kan få ta en svängom med sin dotter. AC/DC sparar vi till senare.

***

Nu är vi ordentligt varma, och efter tårtan är det Cover Story-läge på allvar. Den här sortens spelning är vår bästa gren. Någonstans mellan 50 och 100 personer i ett ganska trångt rum – mycket publikkontakt och hämningslöst publikfrieri.

Vi jobbar mot en deadline. Klockan ett måste det vara tyst. Det betyder att vi måste stryka i låtlistan och komprimera seten ännu mer. Numera är det jag som bestämmer sådant när vi väl står på scenen. Vi har kommit överens om det eftersom man inte har tid för rådslag under pågående gig. Snackar ihop oss gör vi all annan tid. Cover Story är alltså en total demokrati, utom i eventuella skarpa lägen.

Vi kommunicerar med menande blickar. Ett ögonbryn kan säga ”bäste Brunte, skulle du vid tillfälle kunna tänka dig att höja min sångmedhörning, alternativt sänka volymen något på ditt kabinett?”

Det tar år att spela ihop sig så.

***

Man ser mycket från en scen, även om den bara är någon decimeter hög. Folk glömmer att vi inte är en vägg. De döljer inte sina raggningsförsök, sina svartsjukemarkörer och sina hångel för oss. Inte för att så mycket sådant verkar pågå just denna kväll. Det har mer drag av familjefest, och sjuårige Erik från Kulladal dansar på mammas axlar och ler med alla sina tandgluggar.

Festen går vidare. Brundin sjunger kanonbra. Alex spelar stänkarsolon. Thulin är ett stålverk. Klockan går fortare, och den är nästan ett när vi tar fram vår största och fetaste elaking: ”Oh la la (jag vill ha dig)” av Ulf Lundell. Vi spelar den inte i något som liknar originaltappning, utan i stället som Lundell med band gjorde på liveplattan ”Maria kom tillbaka” från 1993. Den är underbar. Den går att bygga ut och bygga om, den går att tona ner och tona upp, och vi kan göra en patenterad bandpresentation i mitten.

Denna kväll blir ”Oh la la” bättre än någonsin tidigare, och det är bröllopsgästernas förtjänst. Spontant tar de om varandras axlar och bildar en hoppande dansande cirkel med brudparet i mitten. Sedan gör de små ruscher in mot mitten, och ut igen. Som en gigantisk gruppkram. Vi utbyter fler blickar på scen och garvar. Fantastiskt.

Klockan tio över ett slår Thulin av den sista trumpinnen och vi vacklar genomsvettiga av scenen i det trettiogradiga rummet. Folk tackar, festar vidare, tar en varmkorv från det generösa nattamatsbordet, och jag smyger undan och byter om från mitt helvita till shorts och t-shirt. Vi brukar inte vänta med att packa ihop – det blir sent nog ändå.

***

Jag somnar vid halv fyra med stora blåsor på fingrarna, en svidande heshet i halsen och en rejäl glädje i hjärtat, eftersom festen var så rolig och de nygifta så uppenbart lyckliga.

Och, inte minst, för att jag får spela med Lasse, Lasse och Alex.

Forskad på – igen

2005-09-08T21:53:00.000+02:00

Ännu ett par studenter i medie- och kommunikationsvetenskap har gjort en C-uppsats om bloggfenomenet och valt att studera två: Nya ordlekar och PJ just nu, PJ Anders Linders blogg på Svenska Dagbladets sajt.

Den andra uppsatsen jag berättade om här som undersökte bland annat den här bloggen var på många sätt intressant och helt okej genomförd.

Den här, däremot, är märkligt tunn.

På 44 sidor lyckas uppsatsförfattarna Cecilia Armand och Fredrik Iderström från Södertörns högskola visa att de behärskar en teoretisk diskussion genom att flitigt referera till en del som man kan anta kursobligatorisk litteratur. Men analysen om vad journalistbloggandet betyder och kan komma att betyda är ytlig. De har helt snurrat till det om fallet Gudmundson, och dessutom tar de två skribenterna flera gånger avstamp i en tanke om att alla bloggar är mediekritiska. Jag får rekommendera dem ett besök på Sigge Eklunds Bloggportalen för vidgade perspektiv.

På sidan 24 av 44 i uppsatsen kan man fortfarande läsa om arbetets olika svårigheter, om journalisters ovilja att svara på frågor om sitt bloggande och om bristen på möjlighet att ställa följdfrågor. Så dags i en text är det nog bättre om man ägnar sig åt den eventuella substans man har.

Själv deltar jag genom en mejlintervju. Det hade alltså varit den enklaste sak i världen för uppsatsförfattarna att återkomma med ett nytt mejl och fördjupande frågor om de hade velat det.

Men så blev det alltså inte. Och kanske är det lite mitt eget fel, för mina korta, snabbt nedskrivna svar som finns samlade i en bilaga i uppsatsens slut framställer mig tyvärr inte som särskilt sympatisk. (Man vill ju tro att man är en snäll kille. Man är kanske inte alltid det.)

Mejla mig om du skulle vilja läsa uppsatsen; jag har en pdf på den.

***

För övrigt är Zlatan gud.

Mediemyter

2005-09-06T21:46:00.000+02:00

Under rubriken ”Mediemyter” ska Nya ordlekar då och då den närmsta tiden döda ett antal – just det – mediemyter.

Vi börjar med myten om Svenska Dagbladets upplageframgångar.

SvD har haft en enda större upplageframgång på senare tid, och det var för helåret 2002, då man ökade upplagan med 8 600 ex per utgivningsdag.

Sett i ett längre perspektiv finns ingen ökning. År 1999 hade Svenskan 180 400 ex per utgivningsdag. 2004, för helåret, tappade man rejält och upplagan blev 180 800. Inget har alltså hänt där på fem år. Dessutom har man inlett 2005 med ett stort tapp. Alla siffror kommer från branschorganet TS, Tidningsstatistik, som gör den av alla i branschen accepterade upplagemätningen.

Det är alltså en ren myt att Svenskan haft upplageframgångar, som så många säger. Marknadsavdelningen kan å andra sidan inte vara dålig, med tanke på att denna myt är så spridd att till och med DN:s politiske redaktör Niklas Ekdal förde den vidare i en söndagskrönika för några veckor sedan.

Bloggar som inte finns men som jag önskar fanns för att världen vore roligare då

2005-09-04T21:00:00.000+02:00

Det finns många bra bloggar. Men min tes, för att den svenska bloggosfären ska bli komplett, är att dessa behöver sina antipoder.

Det löser jag. Här och nu. Nya ordlekar to the rescue. Klicka på bloggnamnen för att se originalen!

1. Mitt liv som finkultursjunkie. Horace Engdahl om hur han kickar på Friedrich von Schillers hårtoning och hur livat det var när Per Wästbergs ammis fastnade i gommen vid senaste besöket på Gyldende Freden.

2. Anamnes. En grupp utmattade svenska kulturredaktörer med Per Svensson i spetsen gör upp med kulturjournalistikens snällaste strebrar.

3. Sandra – Fylla huvet. Varje gång denna kvinna, hustru och moder får en idé, ett infall, blir arg eller glad – så lägger hon locket på. Så att det blir som en jävla tryckkokare. Alla går in hela tiden för att inte missa ögonblicket när hon till sist exploderar.

4. Konsten att vinna. En sportjournalist som håller på Chelsea och därför inte har något samvete inför köpta segrar, och som samtidigt får skriva alla de bästa storysarna berättar om sitt liv. Lite gäspigt kanske?

5. Lögner i Malmö. De mycket unga och rara tjejerna bakom Love at first site blånekar. Allt de påstår i sin vanliga blogg är hittepå. De lanserar sig själva som kakförsäljande flickscouter; adressen ger de till sina föräldrar för att lugna dem.

6. Stockholm participator. Från ord till handling. Dags att rensa upp i fjollträsket, med en bössa från Texas i handen.

7. Det halvlyckade tomrummet. En akademiker från Lund skriver en lättsmält blogg ”av efemär natur”. Eller vänta... är det det han gör redan, Gustav?

8. Rabiata. Gammal men in i döden lovande författare bloggar vördnadsfullt om dagens debutanter med helt ovidkommande referenser till tidskrifter som i bästa fall läses av sina redaktörer.

9. Bildt does not comment. Carl Bildt vägrar att delge omvärlden sin uppfattning. Det är en stenhård linje som gäller. No comments!

10. Celibatbloggen. Anders Arborelius och Benediktus XVI om sina nattliga seanser i Vatikanen.

Det skulle verkligen bli mycket roligare.

***

UPPDATERING: Den snillrika Isobel Hadley-Kamptz har gjort en betydligt djupare analys av punkten 1 än jag. Kolla här.

Filofaxisterna

2005-09-02T07:01:00.000+02:00

Den senaste veckan eller så har en sorts bekännelsesekt bildats i Sverige. Vi kan kalla den filofaxisterna.

Allt började med en krönika av Åsa Petersen, som finns här. Hon uppmanar alla journalister att redovisa vem de umgås med, vilka bindningar de har främst till andra journalister.

”Mediegängen” ska alltså outas.

En god idé kanske – men den har redan tagit sig fåniga uttryck här och här och följaktligen här och här. Och här!

En sorts grundtanke om att redovisa bindningar för att på så vis stärka sin journalistiska trovärdighet förbyttes alltså blixtrande snabbt i vrängda filofaxer. Fån!

Här är min doktrin, kamrater:

Jag umgås en hel del med journalister. Jag är till och med gift med en. Men att tala om för min omgivning exakt vilka kontakter jag har är att avstå från ett suveränt konkurrensmedel, att kompromissa med mina vänners integritet (det är inte säkert att alla vill stå för att de är kompis med mig) och sist men inte minst att låtsas att jag är öppen med något utan att verkligen vara det. För att person X sitter vid mitt middagsbord ibland är ju bara en tiondel så intressant som vad vi pratar om. Vad blir då nästa steg? Att podcasta sin pastamiddag hemma i köket?

De verkligt intressanta bindningarna är betydligt mer subtila än namn i en filofax. Integritet är rätt mycket svårare än en lista, kamrater filofaxister, rätt mycket svårare. Så sluta fåna er. Låt era resultat visa vilken sorts journalistisk ryggrad ni har i stället.

***

UPPDATERING: Isobel Hadley-Kamptz har nu kommenterat detta här. Nils Gustafsson som är en av tre medlemmar i Erlanderbrigaderna (fråga inte) säger sitt här.

Jag är forskad på!

2005-08-31T10:29:00.000+02:00

Nya ordlekar har blivit föremål för forskning. Det får mig att känna mig otroligt intressant.

Nu är väl den C-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap som det handlar om inte riktigt lika med en doktorsavhandling, men ändå! Dagens universitetsstudenter är i gång och undersöker bloggfenomenet – det betyder att vi kommer att ha ett antal avhandlingar före decenniets slut. Det är väldigt bra.

Uppsatsen i fråga finns som pdf för nedladdning här. Några mindre missar gör sig Heidi Laine Lundgren och Kristina Setthammar sig skyldiga till – de har bland annat citerat mig inkorrekt, och angivit ett felaktigt skäl till att den här bloggen startades – men på det hela taget är uppsatsen intressant läsning.

Författarna har studerat ett antal bloggar ur ett demokratiperspektiv, och rör nyfiket vid frågan om vad bloggosfären kan komma att betyda för det offentliga samtalet. Spännande det med, och jag rekommenderar en snabb genomläsning.

Men vad det gäller min syn på detta drar skribenterna en helt tokig slutsats. Först ett citat ur uppsatsen:

”Webbloggarna i kategorin analog dagbok är de som enligt oss fyller sämst eller till och med ingen funktion för det offentliga samtalet genom att det kommunikativa handlandet av bloggaren inte fyller någon deliberativ funktion. Här finner vi webbloggen Nya ordlekar. Webbloggarna i denna kategori karaktäriseras av personliga händelser vilken ger en dominerande dagbokskänsla. ... Det finns ingen möjlighet att kommentera det som publiceras samt att det saknas bloggrolls eller länkar. Vi anser inte att denna typ av webbloggar fyller någon funktion för den deliberativa demokratin ... Detta dels då det inte finns någon tillgång till att skapa någon dialog då feedback inte verkar vara av intresse för bloggaren … Vår bedömning säger oss att bloggaren inte vill ha del i det offentliga samtalet, utan skriver för sin egen skull.”

Nu är det ju så att det går utmärkt att ge mig feedback. Det är bara att mejla mig, vilket många gör, och vilket jag gärna vill. Och alla får svar!

Däremot vill jag inte ha oredigerade kommentarer på sajten, och skälen till detta har jag diskuterat många gånger, exempelvis här och här. De kvarstår.

Skribenternas resonemang kan utöver detta mötas med en generell invändning:

Om bristen på direkt samtal skulle vara lika med brist på demokratiskt värde skulle det innebära att papperstidningar inte heller bidrar till det offentliga samtalet.

Den uppfattningen skulle nog få betecknas som en smula kontroversiell.

***

Är det förresten någon bloggintresserad som ännu inte har ett bokmärke hos Hans Kullin och Media Culpa? Mannens metodik är enastående, och i akademisk mening ligger han just nu först. Kolla den här nya genomgången av den svenska bloggosfären.

Kalibrera mera!

2005-08-29T20:54:00.000+02:00

En mejlfråga från en journaliststudent apropå ett tidigare inlägg: Vad är ett godkänt antal rättelser för en dagstidningsjournalist?

Svaret är förstås omöjligt att ge. Det är som med tidningsutdelning: 100 procent av prenumeranterna kan inte få sin tidning varje dag. Det är tydligen omöjligt att lyckas så bra med distributionen, det säger alla.

Men säg så här. Jag tycker att det är rimligt att man själv har koll på sin statistik. Och behöver man rätta oftare än var hundrade text så tycker jag att man ska fundera på hur pass precisa redskap man har.

Pressens forntidning

2005-08-27T17:23:00.000+02:00

I vintras någon gång sågade jag Pressens Tidning i DN. Ganska rejält. Texten finns inte online, men jag menade i korthet att PT var trött, ful, ospänstig, oprioriterad i sitt upplägg och extremt gammaldags.

Det hade varit roligt att få skriva att mycket har hänt under chefredaktörens tjänstlediga halvår. Men när man får det första numret efter sommaren i handen ser man följande:

* Den typografiska formen är i princip orörd.

* Chefredaktörens namn är inte utbytt. Vikariens namn står fortfarande som byline.

* Veckans kanske mest intressanta medienyhet, om Metros rättelsereform, kommenterad av mig här, är värd sju enspaltsrader i Pressens Tidning.

* Den näst mest intressanta nyheten, lanseringen av det nya magasinet Fokus, är värd en halvsida. Nederdelen av en sida, för att vara exakt. Ingen analys, ingen vidaregång.

* Debatt och krönikor är undantagslöst skrivna av vita män som är 50 år eller mer, utrustade med genuina 1900-talsperspektiv. Den etniska rensningen är grundlig. Men hej, de har i alla fall lyckats citera en medieforskare som heter Britt.

* Bildjournalistik? Finns inte. Men en faksimil på PT med en röd pil ska i alla fall illustrera en förtroendeuppgång för pressen. Synd bara att faksimilen hamnat uppochner.

* I redaktionsrutan är en medarbetares ansikte överkryssat med lila penna. Sätter onekligen fantasin i rullning.

Varför gör Tidningsutgivarna detta mot sig själva?

***

Den bästa mediebevakningen i Sverige görs av tidningen Journalisten, som just nu står helt i särklass, både i jämförelse med konkurrenterna och med tidigare upplagor av sig själv. En Salka Hallström Bornold gör bort sig här genom att säga "eftersom ni inte skriver om mig är ni inte bra". Jösses.

Den Stora Häpenheten

2005-08-25T07:33:00.000+02:00

Ibland drabbas man av Den Stora Häpenheten. För två inlägg sedan skrev jag om MarieLouise Samuelssons i mina ögon lite journalist-protektionistiska text om Sveriges Radio.

Sedan fick jag mejl från henne! Hick!

Jag har liksom så otroligt svårt att tro att MarieLouise Samuelsson är bland de drygt 200 personer som dagligen läser den här bloggen, jag menar, hur skulle hon hinna det? Hon är den enda journalist jag vet som garanterat är mer produktiv än… än… jag själv. Så jag antar att någon vänlig kollega har skickat en länk. Och det var ju bra, för av detta följer nu nedanstående lätt kortade skriftväxling:

”Hej Andreas,

Jag har inget alls att invända emot om Peter Örn/Sveriges Radio omorganiserar, sparkar eller tillsätter chefer. Och det finns inget som hindrar honom att sparka de chefer som sitter nu. Den sortens trygghetsavtal existerar inte, vilket du antagligen väl vet.

Därför är det, som jag ser det, uselt ledarskap att inte våga vara tydlig med vad Örn/styrelsen vill göra med SR. Om han/de alls vet det.

Att utannonsera fluffigt formulerade chefsjobb samtidigt som de gamla cheferna sitter kvar är fegt alternativt idéfattigt. Chefer som blir detroniserade offentligt av ännu högre chefer, genom att få söka om sina egna jobb, lär knappast åstadkomma storverk. Och nej, jag har inga ’i kamratkretsen’ som jobbar på P1.

mvh

MarieLouise Samuelsson, stolt snällist.”

Och så mitt svar:

”Hej och tack för intressanta synpunkter! Jag skulle gärna publicera dem på bloggen, om du godkänner det. En egen reflektion: Som läsare av dina texter har jag uppfattat en linje av varligt kravställande, i exempelvis utbildningsfrågor. Därför haltade det i mina ögon när du nu formulerade dig så att det kunde tolkas som ett försvar för de positioner som våra egna kolleger har. Gärna krav - men inte inom journalistiken, om man hårdrar.”

Och slutligen:

”Visst får du publicera mitt svar. Varligt kravställande var en mkt sympatisk beskrivning av min linje, om jag nu har någon sådan. Och ett krav som jag definitivt tycker man kan ställa på högsta SR-styret är att de vet vilka chefer de vill ha och att de själva a k t i v t vågar göra det urvalet.”

Men… men… var det inte det JAG tyckte? Plötsligt låter det som om vi är överens. Hur gick det här till?

Om fel och rätt

2005-08-23T09:24:00.000+02:00

Att det skulle bli Metro som gick först! Metro har som första svenska tidning infört en daglig spalt med rättelser, på fast plats och såvitt jag kan förstå med skärpt policy för vad man rättar och inte.

Det är kalasbra, och alla borde ta efter. Nu. Tvekar du? Kolla in den här genomgången som DN:s läsarombudsman Lilian Öhrström gjorde i somras.

I den angosaxiska traditionen skriver man till och med ofta ”due to a journalistical error” eller ”due to an editorial error”, för att på så vis snyggt och subtilt tala om var i processen det har gått snett. Sedan tycker jag också följdriktigt att man i nästa steg bör bokföra fel på medarbetare så långt det är möjligt, och låta resultatet vara en stark faktor vid lönesättning. (Kan tänka mig att SJF anser den åsikten snudd på kriminell.) Men tills vidare får jag alltså hålla koll själv: under ett år på DN med cirka 300 signerade texter orsakade jag fyra rättelser. Jag kan inte tycka att det är godkänt.

***

Apropå DN: Läs debattinlägget av Anders Isaksson i dag om DN:s förhållande till ägarfamiljen. Någon mer än jag som ser en man som inte känner igen sig i år 2005 och därmed drar en del underliga slutsatser? I början på 80-talet, då var det minsann ordning på torpet, då hade vi seriffer på bokstäverna!

Snällism

2005-08-21T03:26:00.000+02:00

MarieLouise Samuelsson, känd för att hon har bildbyline i en majoritet av svenska tryckta medier, skriver strängt om Sveriges Radio i en ny artikel. (Var den var publicerad? Jag vet inte. Minns inte. Skulle kunna vara i vilken tidning som helst, som sagt.)

Hu så hemsk han är, SR-chefen Peter Örn, som vill göra om och förnya sin organisation genom att lediggöra alla chefsjobb och låta folk söka dem igen i den mån de vill stanna kvar. Förnedrande, tycker Samuelsson. Hon har väl kanske i kamratkretsen en eller annan filttoffla på P1 som inte gillar golvdrag.

Men hur ska Sveriges Radio och andra stora medieföretag, där i princip ingen någonsin slutar frivilligt, annars kunna ändra på saker? Arbetstagarens trygghet är ju i dag så enormt omfattande att inte ens bristande kompetens – för att ta ett enkelt exempel – tycks vara skäl nog att ifrågasätta om personen i fråga verkligen ska fortsätta göra det han eller hon gör. Lika för alla, bulle och saft och medalj även till den som bryter, och får en beröm så ska alla förstås ha det, och samtidigt. Och så vidare.

Men allvarligt talat! Att Peter Örn gör en så stillsam sak som att se över sin chefsorganisation borde väl snarare ses som en rätt respektfull och försiktig åtgärd än som något slags ondske-management?

Läsarkontakt 5

2005-08-19T09:06:00.000+02:00

Egna läsarkontakter då? Jodå. En personlig favorit bland idiotiska läsare var nog den rumänska judinna i medelåldern som ringde mig efter melodifestivalen i våras och kallade mig antisemit eftersom jag hade sågat Israels bidrag i DN.

Hon sa, vilket jag tycker har absolut klassikerstatus, att jag hade ”inkompetenta åsikter”. Där någonstans i takt med att hon började ropa åt mig i telefonen gick det över i skratt från min sida, och jag sa ”vi avslutar där” och la på i örat på henne, vilket är en nödåtgärd som jag inte rekommenderar.

(Jag har för övrigt ett dräparsvar på lager som jag ännu inte har använt, eftersom det ändå är lite som en idrottslig utmaning att få en arg läsare på hyggligt humör. Men dagen nalkas: ”Ursäkta, men du är faktiskt för dum för att få läsa vår tidning. Din prenumeration är härmed uppsagd, och du kan hämta ut dina överskjutande 517 kronor på officinen i Lund. Punkt.”)

Behovet av en bra informationschef

2005-08-17T10:56:00.000+02:00

I helgen som gick greps typ en hel reggaefestival i Uppsala av polis. Besökarna hade nämligen rökt på. Och vem är förvånad? Hasch och reggae hör ihop. Precis som öl och fotboll, slagsmål och dansbandsmusik, korruption och svensk samtida socialdemokrati.

Ändå fortsätter företrädare för reggaemusiken, fotbollen, dansbandsmusiken och den svenska samtida socialdemokratin att påstå motsatsen. År efter år, incident efter incident. Nejnej, tillfälligheter, enstaka ruttna äpplen.

Det finns alltid en Bagdad Bob mitt ibland oss.

Läsarkontakt 4

2005-08-15T21:51:00.000+02:00

Tyvärr fegade hon ur, min vän och kollega Malin Hellberg, den kvällen på 1900-talet då tv-masten i Hörby slogs ut och människor i sorg och förtvivlan ringde till tidningen för att försöka få reda på vad som hände. Var det invasion? Independence Day?

Vi svarade så gott vi kunde. Vi gör faktiskt alltid det; jag vågar igen påstå att vi har en stolt tradition av bra läsarkontakt.

Malin lyfte en lur och sa med stirrande blick: ”Dom är här nu.” Sedan lät hon luren långsamt falla igen. Jag höll på att skratta ihjäl mig, och tycker än i dag att det är synd att hon inte gjorde det när någon ringde.

Ännu en Ove-klassiker

2005-08-13T08:21:00.000+02:00

Jag har i två inlägg på sistone, här och här, berättat om en legendarisk tidigare redaktör på Sydsvenskan.

En kollega berättar nu förtjust:

”Mitt första minne av Ove var när jag som grön vikarie hade stavat fel till ordet rabatt i en rubrik på Malmösidorna. Jag tror det var andra dagen på jobbet. När jag kom till tidningen nästa dag satt sidan uppklistrad på min skärm, korrigerad med svart tusch och med en anmärkning skriven i kanten: ’Inkompetenta idiot!’

Ett par dagar senare var han lyrisk över en sida jag redigerat.

’Det är något kontinentalt över hela sidan’, sa Ove, samtidigt som han blåste rök från en Camel utan filter i ansiktet på mig."

***

Och så två små mediespaningar:

Dagens rubrik hittar vi på SVT Text: "Ångest hot mot folkhälsan". Jan Berglin sitter alltså i Gävle och skapar verkligheten utifrån sina möjligheter att sedan göra världens roligaste serier, det är enda förklaringen.

Dagens tävling hittar vi i Falköpings Tidning, som just nu i bästa Lucia-stil arbetar för att kora årets "Miss Matfestival" i Skövde. Är det en titel man vill ha...?

Läsarkontakt 3

2005-08-11T08:48:00.000+02:00

På allmän begäran ska jag ge er ett Ove-citat till. Anekdoterna flyger min väg som stekta sparvar ivägkastade i affekt av Anthony Bourdain.

Upprört gräl med läsare. Läsare spelar ut sitt spaderess: ”Då säger jag upp min prenumeration!”

Nattchef Ove spelar sitt:

”Jaha, då ska jag ringa ner till tryckeriet och be dem trycka en tidning mindre i morgon.”

Luren på med en smäll.

Vilken man.

Om fotbollsjournalistik

2005-08-09T11:34:00.000+02:00

Tack vare tidningen Offside har svensk dagspress blivit väldigt mycket bättre på att bevaka fotboll. Tilltalet är personligare, kunskapen större, ambitionerna med förhandsmaterial, statistik och analys mycket högre.

Däremot är skribentkvaliteten väldigt ojämn. Avståndet mellan de bästa och de sämsta är större än mellan Real Madrid och Gefle IF:s juniorlag. Vissa nyuppfinner språket i någon mening i nästan varje text. Andra kan inte använda semikolon rätt.

I dag har jag roat mig med en liten komparativ studie av fem tidningar: Helsingborgs Dagblad, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan, Expressen och Aftonbladet. Jag har tittat på hur de bevakade gårdagens allsvenska toppmöte mellan Helsingborgs IF och mina älsklingar IFK Göteborg. Jag stod i klacken, givetvis. En fantastisk kväll.

Bevakningen i de fem tidningarna är ungefär som en 1-1-match mellan Kalmar och Landskrona. Alla intresserade fattar vad det betyder: Godkänd allsvensk nivå – men utan några som helst solonummer man minns när domaren blåser av. Och så har i princip alla missat två givna vinklar:

1. Göteborgs målvakt Bengt Andersson gör sitt livs bästa säsong. På 17 matcher har han hållit nollan elva gånger. Totalt har han släppt in tio mål. Detta gör honom överlägsen i allsvenskan. Någon vill kanske hävda att han har sin backlinje att tacka för sin fina statistik, men med tanke på att Göteborg i år använt sju olika backar räcker inte det som förklaring. GP och Expressen berättar visserligen – men förklarar inte. Varför är Bengt Andersson bäst just nu, vid 39 års ålder?

2. Ytterbacken Oscar Wendt var bäst på plan i går; spelskicklig, kall och aldrig ens frestad att välja en paniklösning. Ingen av de fem tidningarna nämnde detta mer än som beröm i förbigående. Flera olika stavningar av hans namn förekommer dessutom, nonchalant nog.

***

För övrigt tycks Mats Hård ha lagt av. Jag hade hellre sett att Mats Härd gjorde det.

Läsarkontakt 2

2005-08-07T09:15:00.000+02:00

På morgonen den 1 mars 1986 lär en man som var ute och rastade sin hund i Enköping ha stegat in på Enköpingspostens redaktion. Tvärförbannad. Han hade inte fått sin tidning, och redaktörerna förklarade uppjagat:

”Har du inte hört vad som har hänt? Palme är mördad!”

Läsaren med hunden tvekade inte ett ögonblick:

”Jamen det är väl för fan inte han som bär ut tidningen!?”

Läsarkontakt 1

2005-08-05T12:20:00.000+02:00

Sydsvenskan har, vågar jag påstå, väldigt hög nivå på samtalet med läsarna. Jag tror att vi som jobbar här är bra på att lyssna på dem som ringer och på att svara på deras mejl. Dessutom erbjuder vi mer insändarplats på en dag än andra motsvarande tidningar erbjuder på en vecka.

Med detta sagt kan jag gå vidare till en bra story.

En gång i tiden hade Sydsvenskan en redaktör som hette Ove. Jag träffade honom aldrig. Det berättas att han aldrig kom till ro med att vara pensionär, och irriterat zappade mellan kanalerna i rastlöshet fram till sin död.

Mot läsarna var han brutal och kärleksfull. Den mest klassiska av alla telefonrepliker spottade han fram mot en läsare med kritiska synpunkter:

”Jaha, och vad har du med vår tidning att göra!?”

Vilken man.

Den stora bokplanteringen

2005-08-03T09:00:00.000+02:00

Då och då nämner jag i stolt förbigående min bok, Ordlekar. Jag gav ut den förra året, vilket betyder att nästan all glädje med den är förbrukad. Den är såld och läst och kommenterad, och jag har fått ha releaseparty tre gånger om. Vad mer kan man begära, tänkte jag, och kom på en sak till:

Lite undergroundkänsla.

Därför har jag inlett den stora bokplanteringen, som i själva verket är allt annat än stor. Jag har tagit fem exemplar, skrivit en hälsning i dem, och sett till att glömma dem på några olika platser med en uppmaning att läsa och skicka vidare. Eller bränna, för all del. Man gör som man vill, hittar man den så äger man. Ska bli spännande att se om någon av de nya bokägarna hör av sig. Ni kommer givetvis att få läsa om det här i så fall.

Ett liknande projekt i oändligt mycket större skala finns här. Jag tycker väldigt mycket om det. Häng på, lägg ut en bok ur hyllan! Något har ni säkert som ni redan har läst och klarar att avstå.

Händelser vid vatten

2005-08-01T08:52:00.000+02:00

Årets bästa bad hittills är tre:

Först på Kristianstads nation i Lund, där kompisar bor, och där man har ställt en stor uppblåsbar pool på cykelparkeringen. Tack för de enorma badbrallorna, Johannes!

Sedan i Dalby stenbrott, det övergivna och vattenfyllda kalkbrottet öster om Lund. Det är ett äventyr. Kallt och varmt på en gång.

Och så i Källbybadet i Lund, dit jag av en snart åttaårig kompis och hans femårige bror blev kommenderad. Han ringde mig på jobbet, åttaåringen, och föreslog att jag skulle sluta lite tidigare. Han är ett snille. Han har redan förstått allt om arbetslivets möjligheter. Att ordna så att två barn får en chans att leka i en pool och hoppa från trampolinen – vilket den dödsföraktande åttaåringen gjorde – är för övrigt ett långt bättre sätt att uppnå känslan av att man spelar roll för någon än att skriva artiklar.

Och så ett fjärde, när jag tänker på det. Vi har nämligen en läcka på Sydsvenskans kulturredaktion. Trist nog i ordets bokstavliga mening. Inte ens lite Watergate. Höhö.

***

Dagens låt är förresten ”The heat” med Dan Reed Network. Och eftersom chances are att du 1) har en förutfattad mening om Dan Reed Network samt 2) inte har hört låten jag pratar om så ska du tycka väldigt, väldigt få och diskreta saker om det. För ett fullskaligt försvar av min musiksmak, läs här. Extra cred förresten till mina kolleger och kamrater Per Ljunghall och Per Ingridz, som båda på håll identifierade att jag hade en Dan Reed Network-t-shirt under kavajen häromdagen.

Otillräcklig research

2005-07-30T09:07:00.000+02:00

Ibland läser man inte på tillräckligt inför ett jobb. När jag skulle intervjua Maj Sjöwall och skriva om Martin Beck-böckerna i samband med återutgivningen och 40-årsjubileet av den första boken så läste jag i rask takt fyra av böckerna, vilket nog får betraktas som rätt ambitiöst. Två hade jag läst tidigare. Sex av tio borde ju räcka mer än väl.

Jag skrev grejen. Döm själv hur resultatet blev.

Men hur det var nu under sommaren så tyckte jag att jag lika gärna kunde ånga på och läsa resten. Jag gillar nämligen Gunvald Larsson. Så märker jag två saker:

Dels att den bästa boken är nummer åtta i serien. Mycket ovanligt i en konstnärlig utgivning nästan oavsett art.

Dels att den sista boken fullständigt ballar ur. Den dammiga och snudd på politiskt förvirrade vpk-propagandan rinner som rumsvarm yoghurt över sidorna efter att tidigare i serien bara varit mindre nålstick mot systemens ofullkomligheter.

När statsministern till slut mördas – han är väldigt lik den år 1975 sittande statsministern, nämligen Olof Palme – så är det något som hanteras med små åthävor och närmast som en bisak i en terroristjakt. Den realism som kännetecknade Sjöwall Wahlöö kastas helt överbord. Hade jag läst alla tio böckerna när jag ringde Maj Sjöwall hade jag alltså möjligen ställt mina frågor lite annorlunda.

Pingvinmannen flyttar

2005-07-28T10:00:00.000+02:00

Kan berätta att ultraübersnillet Rob Curley är på väg att lämna Kansas City och dra till Florida, närmare bestämt till Naples Daily News.

Så vem fan är Rob Curley, och vad spelar det för roll för dig?

Rob Curley är den smartaste journalistiska webbentreprenör jag har träffat. För Sydsvenskans räkning reste jag i sällskap med en svensk webbentreprenör av högsta klass, Manolos och Fuchikomas Björn Jeffery, till Kansas för att snacka med Rob.

Vi kom dit i slutet av 2003, och kunde se hur Curley i sitt jobb för The World Company hade skapat en lysande bukett med undersajter under olika varumärken där Lawrence.com är den mest lyckade.

Det var en fantastisk upplevelse. Rob Curley och hans lilla gerilla av nördar och… ja, nördar har slitit dörrarna av marknaden vart de än har varit. De har fått utmärkelser för sitt arbete, både kommersiellt och journalistiskt, i tillräcklig mängd för att kunna använda dem som fyllnadsmassa i Öresundsbrobygget.

Att Rob Curley flyttar betyder – utöver att hans chefsförhandlare, som är hans fru, har viggat ruskiga mängder pengar till honom – att det är i Florida som de nästa stora intressanta journalistiska projekten på webben kommer att äga rum. Punktmarkera!

Piers och jag

2005-07-26T10:41:00.000+02:00

Läser nu Piers Morgans memoarer. Han var under mer än tio år chefredaktör för tidningar i England som får Expressen och Aftonbladet att framstå som Luthers katekes.

Kan inte välja vad jag har älskat mest hittills. Kanske hans borderlinekollega Kelvin McKenzies brev till en astrolog som får sparken – som inleds med de geniala orden ”Som du redan vet…”

Världsklass.

Dessvärre fegade Piers (han känns som en god vän efter den här boken) ur när han skulle skicka en Spitfire att störtdyka över det tyska fotbollslandslagets träning inför en landskamp och dumpa tusen ex av Daily Mirror på dem samt skicka in en stridsvagn genom skyltfönstret på Bild-Zeitungs redaktion i Berlin. Mes. Men vilken replik på redaktionen: ”Kill the fucking Spitfire!”

***

Har förresten fått en del hatbrev efter ett reportage om den danska matbluffen i fredagens Sydsvenskan. Hade det varit det minsta Piers Morgan i mig hade jag fixat en gaffeltruck och två hundra kilo dansk ost och dumpat på BT:s trappa. Bilden av trucken på Öresundsbron hade blivit en absolut klassiker.

Belastade namn

2005-07-24T11:50:00.000+02:00

Apropå tidigare bloggande om oursäktliga namn, kolla det här TT-telegrammet från början av den här veckan:

”För tre år sedan födde en 29-årig kvinna tvillingflickorna Embla och Minou, och nyligen satte hon även trillingarna Zack, Viggo och My till världen.”

Minou? Zack? Maj gaad, som min kollega på DN Sverker Lenas ofrivilligt skulle ha sagt. (Han skrev en rolig notis om det en gång, hur han utan att vilja säger och tänker det vid minsta minichock. Jag tror att han är på väg att jobba sig ur det.)

En annan kollega, namnfascinerade Niklas, gör prognosen att Embla blir nationaldemokrat, Minou eskortflicka och Zack kåkfarare. Viggo och My kan klara sig om de håller sig borta från sina syskon.

***

UPPDATERING: Denna text har uppdaterats på så vis att jag har tagit bort familjens efternamn; jag har också ändrat i TT-citatet för att ordna anonymitet. Min mamma tycker att det var mobbning att ha med hela namnen i anslutning till sådana kapningar. Hon är klok och hon är högstadielärare – jag litar på hennes omdöme i sådana frågor.

Media Culpa slår till igen

2005-07-22T22:38:00.000+02:00

Hans Kullin som gör Media Culpa är en lysande bloggare. Han gör något av sin arena. Hans undersökning av svenska bloggare är den viktigaste och bästa insatsen hittills. Han redovisar sina metoder, ställer saker på sin spets och sågar dem som inte håller måttet.

Yeah!

I det här inlägget har han gjort en ny undersökning, pytteliten denna gång, men ändå. Han påpekar att en hel del av oss som är både bloggare och journalister är på väg att så att säga tappa kontrollen över hur vi värderas som skribenter. Om man googlar oss – Hans Kullin har testat tretton journalistbloggare – så är det oftast våra bloggtexter som dyker upp först. Inte vad vi skriver hos våra respektive arbetsgivare.

Det är en oerhört intressant och viktig poäng. Och den stärker mig i min gamla tanke om att jag verkligen borde ha en rak och enkel hemsida för professionellt bruk. Kanske är det också så att de etablerade medieföretagen borde arbeta på ett helt annat sätt med att säkra sina skribentvarumärken på webben.

När anställer Sydsvenskan en professionell Google-bombare? Efter att jag har gått i pension, sannolikt, och det gör jag 2042. You do the math.

Bloggstatus

2005-07-20T09:12:00.000+02:00

Sajten nyligen.se har fått ett intressant bloggmonopol i Sverige. Alla pingar där, och intressant.se kan inte riktigt konkurrera trots sin lite mer intrikata idé.

Därmed uppstår en rad beteenden.

* Man kan fulpinga eller spampinga. Det vill säga skicka ping utan att ha uppdaterat. Big no no!

* Man kan pinga sent på natten. Det är extremt hög bloggstatus att som Malte Persson gärna gör pinga sisådär 02.43. Kolla mig, så sent jag bloggar. Då kan man dessutom få ligga överst i pinglistan i flera timmar om man har tur.

* Man kan via en söktjänst kolla upp vilka andra bloggar som länkar till en själv. Ett välfungerande och mer spetsigt redskap än Google; egobloggandets annars bästa hjälpreda.

* Tack vare det nya klassificeringssystemet kan man själv styra över hur man ska bedömas. Själv har jag skrivit att Nya Ordlekar är en ”intelligent och välskriven” blogg. Ingen har hittills sagt emot.

***

Har nu slutligt sagt adjö till DN, med min sista överstående text, en ösregnslång essä om frystorkning som alternativ till kremering och om ritualerna vid livets vändpunkter. Skulle du råka vara intresserad av sakfrågan (eller kanske lite masochistiskt lagd) så är det bara att klicka här.

Litterära mord

2005-07-18T08:42:00.000+02:00

På jobb i Danmark på ett flåshurtigt museum. På väggen har någon skaldat:

”Musiklivets generøse tag-selv-bord
Har uden tvivl afholt mange fra selvmord”

Tjenare. Jag säger som Johan Croneman: Det var det sista jag såg innan jag sköt mig.

(Han skrev denna årets bästa sågning i en tv-krönika efter att Carin Hjulström-Livh hade sagt ”Paulo Coelho, en annan författare” i ett samtal med – Agneta Sjödin.)

Stor och större

2005-07-16T22:02:00.000+02:00

Jag har återvänt hem till Sydsvenskan efter min årsutflykt till DN. Eftersom jag massor av gånger har fått frågan om skillnader och likheter mellan tidningarna ska jag göra en liten standard här. Se det som en ultraytlig minijämförelse utan någon som helst helhetsbild.

Tre skillnader:

* DN har väldigt stort nationellt genomslag, både vad gäller stora satsningar och små notiser, varje dag. En närmast ofattbar dominans. Det har inte Sydsvenskan.

* DN har, trots stora städningar, ännu en för stor andel redaktörer och chefer i proportion till antalet reportrar, redigerare och fotografer. Det har inte Sydsvenskan.

* DN har en bra personalmatsal. Det har inte Sydsvenskan. Men båda är bättre än sitt rykte.

Tre likheter:

* Båda är klassiska stora tredelstidningar i storstadsregion med låg personalomsättning och extremt trogna och krävande läsare.

* Båda har en del enskilda medarbetare som är så skickliga att jag har svårt att tänka mig att det kan finnas bättre någonstans. Jag skulle med lätthet kunna nämna ett gäng exempel per tidning. Jag låter bli.

* Båda har ett genuint trevligt socialt klimat. (Hör ni något annat så syna uppgiftslämnaren. Kan vara en gnällare.) Folk är överlag generösa med beröm, bra på att prata med varann och inte rädda för att diskutera saker ganska förutsättningslöst. Nej, inte alltid. Inte alla. Inte alla dagar. Men otroligt mycket bättre än på till exempel GP, där jag fick rätt mycket av min journalistiska fostran, och dit jag kom tillbaka för ett tvåveckors utbyte hösten 2003.

Utöver detta kan man säga att DN har mer av allt. Om Sydsvenskan har ett problem så har DN det också, men större och svårare. Om Sydsvenskan har många svinbra fotografer så har DN ännu fler. Om Sydsvenskan ibland är lite byråkratisk kan DN vara en myndighet. I Frankrike.

Gotländska spaningar 3

2005-07-14T15:43:00.000+02:00

På planet in mot Visby ser jag inte, som man exempelvis kan göra när man flyger in över en amerikansk storstad, en massa simbassänger.

I stället ser jag mystiska svarta cirklar, med en rejäl blå kant.

De finns i kanske var tredje villaträdgård där i Visbys utkanter. Planet svänger och jag ser ännu en och ännu en. Svart cirkel, blå kant. Kanske tre meter i diameter, alltid mitt på gräset. Så plötsligt känner jag igen den med ett aha: studsmattan. Alla måste ju ha en.

Frågorna hopar sig: Vem tillverkar dem? Varför är det så inne att studsa just nu? Varför är det så roligt? Jag anar en parallell till vattenrutschkaneåkande. Jag skrev ett helt kapitel om det i min bok, det längsta kapitlet faktiskt. Get serious about having fun, som det heter i någon klatschig slogan, och det kan räcka med så lite för att jag ska bli sugen på en road trip i Nordamerika någonstans.

För en tidigare spaning från ett flygplansfönster, läs här.

Relevant freakshow

2005-07-12T09:23:00.000+02:00

Kollar in Resumés hemvideo från reklamfestivalen i Cannes för ett par veckor sedan, där för övrigt my own native Sydsvenskan vann ett välförtjänt pris.

Videon är… bisarr. Det går inte att säga på något annat sätt. Först spontanreagerar jag och tänker vadihelvete och undrar hur de tänker.

Men så skärper jag mig. Detta är ny media på riktigt. Nu får vi ju se hur det är där nere, vem som står och groggar med vem. Det är ju relevant i medie- och reklambranschen, det är ju det!

Tiden då man snörpte på munnen åt kvällstidningar och personjournalistik känns ohjälpligt förbi. Nu är det bra eller dålig journalistik som är den enda relevanta måttstocken.

Och, för er som känner er osäkra, jag ska ge er facit: Resumés film från Cannes är inte bra journalistik. Men det är research som någon annan bjuder oss på. Det är väl en början?

Ett klick bort

2005-07-10T19:45:00.000+02:00

Yukio, alias Sanna, har nu tagit bloggstafetten vidare efter att ha fått ämnet av mig.

Hon skriver vackert och det handlar om kärlek. Inte är det långt heller. Du orkar klicka!

Q & A

2005-07-08T08:48:00.000+02:00

Enkäter som den här om bloggande startad av författaren Sigge Eklund och den här om… ja, vad det nu är cirkulerar nu i bloggosfären. Det är rart av er som har bjudit in mig, men jag passar eftersom det så uppenbart är roligare att skriva svaren än att läsa dem.

För exempel på begåvade frågor och svar enligt den här modellen hänvisar jag i stället till DN På stan, där man varje vecka har den geniala vinjetten ”Hej konsument” på sidan två. Omöjlig att hoppa över, och svår att inte förvandla till en rannsakan av de egna valen. Vem vet, jag kanske svarar på en ”Hej konsument” här någon gång, som ett bidrag till egobloggandet. (Eller vad säger du, Elin, du kommer väl knappast att fråga mig i tidningen…?)

Mitt senaste, och kanske sista, bidrag till På stan finns för övrigt här. Uttrycket chambre séparée är konsekvent skrivet utan den första och korrekta accenten. Felet är mitt, stort, onödigt och pinsamt.

***

En David Hall mejlar, förresten, apropå min stolta proklamation om ordet bloggofob:

”Nej, du är inte först. Jag såg ordet första gången 10 januari i år på den här platsen. OK, det är visserligen adjektivet där och inte substantivet men det känns inte som en avgörande skillnad i det här avseendet.”

Presstopp

2005-07-06T08:46:00.000+02:00

Jag har kommit på ett ord som beskriver sådana som Thomas von Vegesack, personer som är rädda för bloggar eller trötta på dem eller irriterade för att de inte begriper:

De är bloggofober.

Bäst jag lägger ut det här genast. Tänk om jag är först?

Journalistiska allergier 6

2005-07-04T08:47:00.000+02:00

Jag hatar när bra journalister byter yrke. Staffan Dopping nu senast. Staffan Dopping som är the shit när det gäller morgonsoffor, alltid rätt på det, alltid cool, alltid rapp och aldrig fri från att ha gjort Listan på 80-talet. Och nu ska han ägna all sin tid åt att prata väl om Robot 70 och Stridsfordon 90. Ledsamt. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig att SVT kan betala honom vad jag kan tänka mig att försvarsmakten betalar honom, om ni följer.

Gotländska spaningar 2

2005-07-02T13:42:00.000+02:00

Blev under reportagedagen i Visby för en tid sedan utskickad för att göra en dagsaktuell sak som råkade vara möjlig att illustrera från Gotland. Inte mer än en lång notis egentligen, och på webben finns den nu utan den bild som liksom var hela poängen med att vi åkte ut.

Men oavsett vilket – det gav en underbar känsla av sommarjournalistik. Ut i en dammig åker, skriva i bilen, sända direkt. En association till ett sommarvick på GP för nio år sedan då något hände när jag var ute, och jag i stället för att skriva nöje och ungdomsjournalistik som redaktionens alibitjugoåring fick ägna mig åt lite hard news. Det var som knark. (Tror jag. Jag har aldrig knarkat.)

Hur som helst börjar det bli sommarjournalistik lite överallt nu. En känsla av frihet och möjlighet som alltid uppstår när nästan alla på tidningen har tillfälliga jobb och huset fylls av nya krafter; sommarformat i pappret som ger lite andra ramar och regler, andra rörelser i samhället, annorlunda tempo. Och Kvällsposten toppar med farliga födelsemärken och gift i jordgubbarna. Som att komma hem en gång om året. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite härligt, även om jag tycker att Kvepan i allt väsentligt är en clowntidning.

79 postit-lappar

2005-06-30T08:59:00.000+02:00

Jag är med i Bloggstafetten som jag stavar med två g eftersom det är det korrekta sättet.

Pinnen har nu skickats vidare till mig från Sandra, som har givit mig ämnet ”Vänskapsband – starkare än kärlekens?”.

Hon har alltså ställt en fråga som man kan besvara på tusen sätt. Låt mig göra så här:

När jag för en kort tid sedan kom hem från Stockholm, alltså kom hem för sista gången med en väska på hjul, inte hem för att åka inom ett par-tre dagar igen, utan hem för att vara hemma alltid efter ett års veckopendlande, så möttes jag av min fru och sedan i vardagsrummet av 79 postit-lappar. Min bas var framställd, och en liten sparkdräkt som jag köpt till vår ännu ofödda dotter och en chokladsort som jag gillar. Mitt squashrack.

På de 79 postit-lapparna fanns mitt liv. Människorna och platserna och kollegerna som jag nu får vara med hela tiden. Sakerna vi kan göra; vanligheten vi kan återgå till. L hade skrivit ner hela mitt liv, hela vårt liv, och lagt ut det över golvet så jag kunde titta på det med en enda blick.

Vänskapen är inte starkare än kärleken, och inte tvärtom. De är omöjliga att separera, och ska inte separeras. De är en förutsättning för varann.

***

Jag har nu glädjen och äran att skicka vidare stafettpinnen till Sanna som gör Yukio, och som på grund av sin exklusiva och eleganta smak får i uppdrag att skriva om den vackraste oordning hon vet.

Det är tufft att vara pilot

2005-06-28T09:10:00.000+02:00

Det är ascoolt att kunna flyga ett plan. Och att kallt kunna konstatera när det är dags att skjuta ut sig. Lyssna bara på Biggles & Biggles på DN:s webb eller på det här inslaget om den senaste Gripen-kraschen från Ekot.

Bitarna från svarta lådan-inspelningen är gränslöst fascinerande. Det mest uppjagade man hör är en uppmaning med viss skärpa från den ene piloten till den andre: ”Sitt INTE kvar”.

I övrigt: höjdangivelser. Positionsangivelser. Ett höjt ögonbryn och en fallskärm. Ascoolt.

Gotländska spaningar 1

2005-06-26T18:14:00.000+02:00

Dygnslång jobbresa till Gotland. Kan konstatera att den märkliga kombinationen Gotlänningen och Gotlands Folkblad – nu utgivna tillsammans under namnet Gotlands Tidningar och med varsin ledarsida – är urdålig.

Typografin känns samtida med ringmuren, och jag ser ingen text eller bild som antyder redaktionell vilja eller förebådar diskussion mellan läsare.

Man kan förstås vara tacksam över att ägarna insett läget, och genom denna sammanslagning (och ägandet av ännu dassigare Gotlands Allehanda) förmodligen har räddat Gotland från total tidningsdöd. Under förutsättning då, förstås, att man tycker att dålig tidning är bättre än ingen tidning. Och det tror jag att jag tycker, ett tag till.

Sin tids Emir Osmanbegovic

2005-06-24T09:58:00.000+02:00

Dagens hjältinna: Astrid Kindstrand. Hon blev TT:s första kvinnliga nyhetsankare 1938, men tvingades sluta efter några månader eftersom folkstormen mot henne blev för stark; nyheter förmedlade av en kvinna ansågs oseriösa.

Radiotjänsts växel – givetvis bemannad av bara kvinnor – blev nedringd. Det är ändå inte mer än 67 år sedan!

Hon hade en fantastisk röst, Astrid Kindstrand. Varm och mild; klar, stark och precis. Och på hennes tid pluralböjde man sina verb. Lyssna en stund på henne, och ha en glad midsommar!

Som om det kvittade

2005-06-22T10:39:00.000+02:00

I början på veckan ”rasade” en ”debatt” om fotbollslandslagets kläder före, under och efter match.

Den var inte oviktig.

Bland journalister finns ett utbrett förakt för att över huvud taget bry sig om kläder. Det är inte så illa som jag ibland misstänker att det har varit – men dessvärre är min text från Gräv i Helsingborg nästan inte överdriven alls. Och jag har oerhört svårt att acceptera att det är på det här sättet.

Fotografer man ser ute på jobb är i regel de värsta syndarna. De är alldeles för ofta beredda att komma till vilket evenemang som helst i sin standardutrustning med västar och flanell och stövlar och snus. Lite som om de tänker bort sig själva från situationen, som om de inte räknas fastän de är där. Frida Boisen skrev en bitande krönika i GP om fotografers bristande respekt i samband med en minnesstund efter Göteborgsbranden. Hon höll på att få stryk av några fotografkolleger; hon hade helt enkelt alldeles för rätt.

Tacka vet jag Ingemar D Kristiansen på Sydsvenskan. När vi jobbade som illrar för att få storyn och bilderna när Kofi Annan blev hedersdoktor i Lund, då gick IDK in i kyrkan i kostym med en minimal kamera på bröstet och såg ut som en stolt storebror till någon av de nya doktorerna. Han jobbade diskret, han störde ingen, och han var en ytterst värdig representant för tidningen.

Han fick också de överlägset bästa bilderna.

Själv har jag inga regler mer än ”hel och ren”. Men jo, ju mer jag tänker efter: jag jobbar aldrig i shorts eller i öppna sandaler, och aldrig i t-shirtar som uttrycker för mycket av en åsikt. Jag vill känna att jag inte bangar för att intervjua i princip vem som helst om vad som helst i det jag har på mig – jag lyckas verkligen inte alltid – och jag vill dessutom kunna ta emot besökare utan att inleda med "ursäkta".

Tur att jag av naturliga skäl aldrig längre har en bad hair day.

En beskuren frihet

2005-06-20T10:03:00.000+02:00

Att bli vuxen är att slippa umgås med idioter.

Drastiskt uttryckt? Ja. Men man kan som vuxen välja sitt umgänge på ett sätt som skolan inte tillät – och jag njuter verkligen av det.

Men nu kryper insikten på mig: med barn blir det inte längre så. Föräldragrupper och profylaxkurser, det räcker, man träffar redan en massa vuxna jämnåriga som man inte vill umgås med men tvingas samman med. Tänk sedan föräldrakooperativa dagis och en dotter som väljer en bästa vän vars föräldrar man vill undvika som en trampmina.

Karaktärsdanande, at best.

***

I helgen: zappade in på CNN och Larry King Live med Shania Twain av alla människor. Jag blev kvar för hela intervjun och såg integritet, skärpa och distans där jag inte trodde att den fanns. Det är så genuint roligt att bli överraskad i den riktningen.

De är tolva på bollen

2005-06-18T14:44:00.000+02:00

Den fantastiske Mats Hård, världens hemligaste fotbollsbloggare, jobbar på Aftonbladet. Det skrev jag i DN redan i maj någon gång. Först nu har resten av medierna vaknat och insett att det finns en story här, sade han ampert och snörpte på sin stiff upper lip.

Dessvärre finns min krönika inte online, och jag varken kan eller vill använda mitt DN-material hur som helst, och kan alltså inte lägga ut den här. Men Olof Lundh har bloggat flitigt om detta finfina lilla mediemysterium, och Resumé har storyn.

Spännande, det här! Vem blir regeringens första anonyma bloggare? Är detta Lena Hallengren?

Nedräkning, uppräkning

2005-06-16T10:04:00.000+02:00

Dagens känsla: alkoholfri bakfylla. Halv tre i natt avslutades avfirandet av mig från DN. Jag slutar visserligen först nästa vecka, men av semestertekniska skäl tog vi partajet i går. Så himla roligt. Jag skulle förstås kunna ge er smaskiga interiörer från denna kulturallsvenska i vilken jag är en högst tillfällig och storögd besökare, your man from the outside – men det är givetvis helt uteslutet. Åtminstone två av mina älskade kolleger är smånervösa för att jag bloggar. De behöver inte oroa sig. Inte mer än så här i alla fall.

***

Dagens läsning: Ronnie Sandahls intervju i Aftonbladet med en artist som tror att han är väldigt mycket smartare och coolare än vad jag tror att han är.

Ronnie Sandahl är från Falköping. Jag fick upp ögonen för honom när jag på besök hemma hos far- och morföräldrar läste Falköpings Tidning och hittade den nöjessida för unga som han var redaktör för. Den var obegripligt bra för att i princip göras ensam av en kille som då var max 20, och jag mejlade entusiastiskt beröm.

Nu är han alltså på Aftonbladet sedan en tid, vilket inte nödvändigtvis är rätt plats för en person med hans redaktörsbegåvning. Men det ska bli kul att följa honom.

***

Dagens låt: ”Hot house ball” från Bruce Hornsbys jazziga tid. Introt där ackorden står och stökar och brökar som greyhounds före start är helt oskattbart. Använder jag för många liknelser?

Länkar du så länkar jag

2005-06-14T08:56:00.000+02:00

Rundgången i bloggvärlden är dess fundament, den grund varpå samhället vilar. Därför har jag med välbehagsrysningar då och då googlat mig själv och den här bloggen, sökt och sniffat.

Det är en skojig egokick för all del – men ännu mer någon sorts storögd barn-på-rymdmuseum-känsla. Oj. Wow. Kolla.

De inlägg som verkar populärast att diskutera på annat håll är de två som handlar om religion, Gud fader, vakant och Gud har aldrig varit dödare, och de betydligt fler som handlar om medier och bloggosfären. Läs till exempel Talibaner och andra, Bloggen som avslöjare och Irländske Mark och norska dagbladet.

Bulten i Bo har jag försiktigt kritiserat, liksom Krigskrönikan. De går i svaromål i olika trevliga tonlägen här och här, tyvärr ingen permanent länk, men kolla under 24 maj.

Andra som av vänlighet eller godhet eller tack vare en egen välkalibrerad smakkompass länkar hit är till exempel Tove, Diagnos-gänget (det känns bra att kalla dem det nu, journalistikens och 2000-talets Killingar), Emma som gör Mine, Hans Kullins lysande Media Culpa som jag har på min egen topp fem av bloggar att läsa varje dag och Pierre Andersson.

Journalistiska allergier 5

2005-06-12T08:24:00.000+02:00

Jag misstror människor som använder ordet gungfly.

Spår

2005-06-10T07:51:00.000+02:00

Det är en vanlig vardag på Stockholms central och det är tolv minuter kvar tills tåget söderut går. Tio av dem ska jag tillbringa på en sorts barstol vid en servering i underjorden. Jag borde se till att oftare komma i god tid till tåget, för detta är vad jag ser mellan 18.06 och 18.16:

* En tjej i 24-årsåldern som ger den proffsigaste och vänligaste service man kan tänka sig till en kille som köper en burgare. Antingen är hon för smart och social och framåt för sin namnskylt och sin keps, eller så är hon i exakt den bransch där hon kommer allra mest till sin rätt.

* En kvinna som nog är 33 och som bryter samman ute bland folk. Hon störtgråter och ropar och jag hör inte vad, men en väninna tar hand om henne, fast inte hjärtligt utan som om hon har gjort det för ofta redan. Den gråtande kvinnans sorg är absolut hjärtskärande, djup och sann och förtvivlad. Hon rusar iväg mot tunnelbanan och jag tänker gud give att hon inte hoppar.

* Killar som jag misstar för brats. De har för stora solglasögon och halvhjärtad backslick och en av dem har en tröja med huva och texten ”Reclaim your life” i tre rader. Lodrät i en annan färg utläser man: muf. Inga äkta brats behöver göra ett statement av något så självklart.

* Någon som läser min intervju med Annika Norlin, alias Hello Saferide, i onsdagens DN. Samma otroligt märkliga känsla varje gång det händer, att jag faktiskt ser någon ta del av en text jag har skrivit. Att bilden på Annika togs en våning upp och max tjugo meter från min tittplats gör inte saken sämre. Undrar om hon som läser tänker på det när hon ser bilden.

Och så undrar folk varför författare, sysslolösa och romantiker söker sig till centralstationernas fik.

***

PM Nilsson, av alla människor, är för övrigt järnvägsromantiker. Kolla det här blogginlägget.

Irländske Mark och norska dagbladet

2005-06-08T11:04:00.000+02:00

Bloggaren Mark Comerford är här. Mark är en lysande föreläsare och rolig person, och lärare i journalistik på Journalisthögskolan i Stockholm. Han ska snäppa upp nätläget här på DN genom några som det tycks rätt välgenomtänkta utbildningsprojekt. Jag har föreslagit honom att lista tjugo termer man behöver känna till för att förstå mer än man behöver om digital publicering.

”Bra. Jag snor det”, säger han och antecknar.

Jag gillar Mark Comerford. Och om man inte liksom gillar internet efter en stund med Mark Comerford, då är man för evigt i ett djävulens förbund med Gutenberg och dödare än Svenska Dagbladet 2012. Bara sju år kvar. Ska jag utveckla det där direkt i stället för att svara på mejlfrågor om det?

Ok.

Ok!

Så här är det: Svenska Dagbladets ägare, den norska koncernen Schibsted, saknar alla ideologiska motiv för sin svenska tidningsutgivning. De är obekymrade och ointresserade vad det gäller sina ledarsidors politiska profil. De sysslar med svensk medieverksamhet för att det är affärsmässigt intressant. De har inga som helst badwillpoäng att räkna in i den händelse att de lägger ner något, för Schibsted är en fullständigt anonym ägare mänskligt sett, och inte bara i Sverige, utan faktiskt i Norge också.

Den dagen det inte är strategiskt viktigt eller ekonomiskt intressant att äga Svenska Dagbladet, då säljer man eller lägger ner.

Det borde vara en självklar slutsats.

Svenskan har gjort en imponerande sanering av sina finanser, knådat bort övertalighet, gjort om och flyttat och fått chansen att anställa ett nytt gäng.

Trots det rasar upplagan. Jag menar rasar. Här talar vi tio procent av upplagan under inledningen av 2005 enligt officiella siffror. Och hade det inte varit för 65 miljoner kronor av skattepengar i presstöd skulle förlusten vara betydande.

En vanlig dag har Svenskan kanske ett dussin betalande annonsörer, om man inte räknar eftertextplocket.

Det finns alltså hårt uttryckt ingenting alls som talar för Svenskan. Inget heller som talar för att en annan ägare skulle vara särskilt intresserad av att köpa den.

Svenskan är rätt okej efter sina resurser, tycker jag, och det vore konkurrensmässigt och distributionsmässigt en liten katastrof för DN om Svenskan dog. Det finns i princip inga pengar att tjäna på det för DN – distributionen skulle bli dyrare, annonskakan blir marginellt större och prenumeranterna står ju för en pyttig del av intäkterna. Men vore jag Bonnierchef skulle jag börja fundera mycket och intensivt på en sådan utveckling.

Lek med tanken på att Bonnierkoncernen skulle fimpa Dagens Nyheter eller Expressen.

Tro mig, det kommer inte att hända i något som liknar modern tid. Det skulle nämligen bli ett Jävla Liv. Och att det vissa år blir en förlust som räknas i hundratals miljoner är inget problem för en koncern som ett normalår gör en miljardvinst och samtidigt har ett rykte som publicister att försvara.

Har man inte det ryktet - då är en förlust mycket enklare att förhålla sig till. Den är ett problem man måste lösa, varken mer eller mindre.

Jag lovar att länka tillbaka till det här inlägget 2012.

6 juni

2005-06-06T20:38:00.000+02:00

Dagens låt är lätt att utse – den hetsiga "Svenska flaggans dag" med Traste Lindéns kvintett. Jag har hört den en enda gång och det var lätt tio år sedan eller mer, men den sitter fast som ett plåster på kapten Haddock i "Plan 714 till Sydney". Texten finns här.

***

Och apropå musik: Sandra är en otroligt flitig bloggare. Har fått ännu en passning av henne att svara på frågor, denna gången om musik. Men jag avstår, och hänvisar i stället hit. Där gör jag utan minsta pardon upp med min musiksmak. Nyckelord: Toto.

Fjärås

2005-06-04T00:04:00.000+02:00

Det lilla samhället Fjärås i norra Halland har kanske 5 000 invånare. Det är tjänstemän som sover i villor på rad, och uppåt Bräckan vid Lygnern är det en av världens vackraste platser. Jag menar det. Jag växte upp där och hade tur som fick göra det.

Under mitt år på DN har jag nämnt Fjärås vid fyra tillfällen i mina artiklar. Helt relevant vid tre av fyra tillfällen. En seger för villagerillan, som min kollega Östen skulle ha kallat den.

Vi var där i helgen som gick. Pappa Ekström fyllde 60, och jag ska inte trötta er med detaljer om kalaset i trädgården. Jag ska bara berätta om två repliker från min farfar Walter som är 93 år i år.

Först, på festen, konstaterade han att riktigt lugn blir man inte förrän man har alla barnen på ålderdomshem. Sedan, när jag klockan tjugo i ett på natten ser till att han kommer till sitt rum och han sitter i en stol och packar upp sin necessär, då säger han:

"Jaha, vad tror du om Feministiskt initiativ då?"

Detta är en man som levt samtida med Strindberg och Titanic. Som minns Versaillesfreden. Som i varje moment av sitt liv förmått förbli intresserad, analytisk och nyfiken.

Lisa tog en bild på mig och pappa och farfar ute under den vita partytältduken, på våra tre skalliga huvuden, tre årsmodeller av samma fabrikat. Jag hoppas att jag är lik dem båda.

Bloggen som avslöjare

2005-06-02T11:30:00.000+02:00

Har ni som med behållning läser hårt lanserade journalister någon gång funderat över hur bra de är på att skriva – egentligen? Kan de faktiskt kontrollera sitt språk, skriva korrekt, tänka redigt och formulera sig alldeles utan en redaktörs hjälp?

Bloggarna avslöjar dem.

Under min tid på Expressen på 1900-talet imponerades jag av den stora energi man la på att arbeta med texter. Reportrarna accepterade utan vidare att redigerare och redaktörer strök och skrev om för att helheten skulle fungera. Det var väldigt bra. Nio gånger av tio blev texterna bättre.

Men journalistbloggarna som nu syns i en del stora tidningar bygger på direkt publicering. Ingen redaktör, ingen korrekturläsare. Skriva – och lägga ut.

Alltså blir det uppenbart att i alla fall bitvis hyfsat läsvärda skribenter som Linda Skugge, Fredrik Virtanen, Olof Lundh, Ebba von Sydow och Viggo Cavling får en viss hjälp av duktiga redaktörer när de skriver vanliga artiklar. Annars skulle inte deras bloggar se ut som de gör. (Viggo skriver faktiskt om detta i det inlägg som jag nyss länkade till.)

Per Svensson kan däremot alldeles själv, liksom som PJ Anders Linder. Lika uppenbart.

På DN har vi hittills gjort ett enda bloggförsök. Det gjorde jag, från melodifestivalveckan i Kiev. Men vi gjorde det DN style – med en redaktör som skötte den faktiska publiceringen efter att jag hade mejlat en ny text. Hon eller han kunde därför rädda mig de gånger jag stavade fel på ett namn eller var oklar i en syftning. Precis som det ska vara. Precis som journalistik ska göras.

Så om inte en del sakkunniga men inte alltid skrivskickliga journalister vill fortsätta att bli avklädda av sig själva, så ska de naturligtvis peppa sina arbetsgivare att behandla bloggen som vanlig journalistisk text. Och sådan text mår bäst av att minst ett par andra ögon går över materialet före publicering.

Talibaner och andra

2005-05-31T10:37:00.000+02:00

Bloggvärlden är en väldigt omogen värld. Skribenterna är omogna. Formaten är omogna. Tekniken är omogen. Och det är helt okej, helt naturligt. Det är ännu mycket nytt, ju.

Martin Jönsson skriver i senaste pappersutgåvan av tidningen Journalisten om bloggtalibaner. Konservativa bloggare som fastnat i diskussioner om vad en ”riktig” blogg är.

Ingen kommentarfunktion? Antidemokrat! Inget RSS-flöde? Charlatan!

Oerhört tröttsamt.

De är nu provocerade, de renläriga, över att dagspress och andra publicistiska aktörer prövar sig fram i bloggvärlden. De är alltså hotade i sitt revir, stressade av att personer som i de allra flesta fall är skickligare skribenter än de själva, och med större publiceringsvana, nu ger sig in på bloggarnas domän.

Det är slående likt den reaktion som har kommit inifrån mediehusen under några år: folk kan blogga! Folk kan utmana oss! Folk kan punktmarkera oss! Det är gratis att nå en potentiell miljonpublik!

Här har vi alltså etablerade medier och etablerade bloggare som inte helt förstår varann, inte helt uppskattar varann och som är rädda för varann.

Låter som en taskig grogrund för nya lärdomar och korsbefruktning.

För dem som likt jag själv är både journalist och bloggare är det naturligtvis lätt att tänka sig intressekonflikter. Jag för min del har bestämt mig för att göra andra ämnesval i de fall då inomredaktionella diskussioner – att jämställa med affärshemligheter faktiskt – lockar mig att skriva något.

Andra saker jag har skrivit om bloggande och bloggvärlden finns dels här på Nya Ordlekar på den här och den här länken, dels i ett längre reportage på dn.se.

Den enastående Johan Croneman, frilansande medarbetare i DN, en lysande skribent och god tänkare och med rätta hyllad journalist, gick bort sig i bloggeriet i onsdagens utgåva av DN i en text som inte finns online. I korthet lanserade Croneman två invändningar: etablerade medier använder bloggarna som en textuell slasktratt, och allt man kan läsa i texterna är ett drippdroppande av namn och mediekompisar. Dessutom oroar han sig för att den fria och självständiga bloggvärlden kan komma att begränsas av att etablerade medier nu också använder formen.

Björn af Kleens svarskrönika i Sydsvenskan finns däremot, och den säger massor av goda saker om fenomenet. Skillnaden blir tydlig mellan en journalist som reagerar på ett frånåkt småsurt sätt, och en som har gjort en aktuell analys utan att känna sig hotad.

Men den verkligt avgörande skillnaden dem emellan är förstås att Björn bloggar.

***

Vatten på min kvarn i frågan hälls nu av Emma.

Men Jonas som gör Blind Höna anmäler avvikande uppfattning. Han har sina poänger.

Mellan pärmar

2005-05-29T23:19:00.000+02:00

Av Sandra som skriver en rolig och rapsodisk blogg som jag ofta läser har jag fått en passning i tjugo frågor-stilen, och kass journalist vore jag väl om jag inte svarade på frågor?

Hur många böcker äger du? Vi har aldrig räknat dem, men det måste vara flera tusen. Sju åttiocentimeters Billy. Och en sextiocentimeters.

Senaste boken jag köpte: Åsa Ericsdotters Smälter, inte för att läsa, för det har jag redan gjort, utan för att ge bort.

Senaste boken jag läst: Avslutade Torbjörn Flygts Underdog häromdagen. Den tog sig efterhand.

Fem böcker som betytt mycket för mig:

1. En världsomsegling under havet av Jules Verne, min första stora upplevelse av slukaråldern som barn, känslan av att aldrig någonsin vilja sluta läsa.

2. Utvandrarserien av Vilhelm Moberg. Att försöka förklara varför på några få bloggrader är inte meningsfullt, men det tar avstamp i en känsla av rötter, av tillhörighet.

3. Storfångaren av Märta Tikkanen. Jag har bara hunnit läsa den en gång, men jag fick den av en vän, och det var en gåva med omsorg, noga utvald. Och därför blir den en symbol för vad en bortgiven bok kan betyda.

4. Den sjuka cellen. Författare: min vän och kollega Malin Hellberg. Hon är briljant. Och hennes projekt inspirerade mig på ett avgörande sätt för nästa bok på listan.

5. Som är min egen, Ordlekar. Både för innehållet, eftersom jag har vänt utochin på mig själv i den, men också för processen. Att få vara med om att göra en bok. Att bestämma allt själv. Jag kan säga mycket om detta, men om ni är intresserade kan ni i stället läsa det oredigerade råmaterialet till boken på den här platsen. Jag har inte så många exemplar kvar, men man kan fortfarande köpa ett om man vill, hundra pix.

Journalistiska allergier 4

2005-05-27T11:05:00.000+02:00

När jag ändå bashar SVT – vad sysslar man med på webben? SVT har bara en vettig nyhetsredaktion på nätet, och det är SVT Text. Det är naturligtvis där alla resurser ska läggas. Vem bryr sig om nyhetsprogrammens undersajter? Aktuellt har försökt satsa, och det är smärtsamt tydligt att man satsar för satsandets skull – den redaktionella idén bakom är omöjlig att se. Detta i sin tur visar på det orimliga för SVT i att ha flera nyhetsredaktioner. Det är en låtsasmångfald som hör monopoltiden till.

Journalistiska allergier 3

2005-05-25T10:59:00.000+02:00

Under veckorna i Stockholm har jag SVT:s morgonsändningar på i bakgrunden medan jag äter frukost.

Marianne Rundströms svala skicklighet i intervjusituationer – minns hur hon fullständigt klädde av den förvirrade Runar – är numera det enda som räddar mig kvar där.

För hur dåliga får nyhetsprogram i tv bli? SVT:s morgonredaktion sitter och läser en gång i halvtimmen upp vad vi har skrivit i DN. Efter det läser de upp vad som står i Svenska Dagbladet och ibland Sydsvenskan eller Göteborgs-Posten. Sedan är det slut. Bildsätter gör man med människor som promenerar på stan. Oavsett om det gäller sjukskrivningstal eller rikets säkerhet eller budgeten.

Jag roade mig med att räkna nyheterna häromdagen, och kunde då konstatera att en enda, allvar, en enda, var frukten av ett eget journalistiskt arbete. Inget sparat från i går att toppa morgonsändningarna med, inga grepp tagna på morgonen, inte så mycket som en telefonintervju. Men alla inslag illustrerades med människor som promenerar på stan.

Om man inte har resurser så är det en sak, jag respekterar det. Men om man inte har ambitioner?

Journalistiska allergier 2

2005-05-23T13:46:00.000+02:00

Det finns saker jag är allergisk mot i den här branschen. Som detta.

Men det finns mer, mycket mer. Att ha byline för redigerare i papperstidningar tycker jag är en kanonidé. Sydsvenskan har det, och det ger en större förståelse hos läsekretsen om hur tidningen blir till, att redigeraryrket är journalistiskt, spelar roll för utformning, rubriker och urval – och inte minst ger det redigerare chansen att bli stjärnor i sitt gebit. Bylinen är diskret placerad, lätt att hitta men inte det minsta störande för den som inte bryr sig. Bara fördelar.

Men när tv kör med samma grej, och mitt i ett snyggt bildsvep talar om att Kalle har redigerat på en blå blaffa i bild, då saknar det nästan alla dessa poänger.

Vilken tittare har ens teoretisk nytta av informationen?

Tjänstledigt

2005-05-21T12:06:00.000+02:00

Nya ordlekar tar tjänstledigt, med hänvisning till föregående inläggs resonemang, hänvisar hit och återkommer på måndag.

Och sällan mötas de två

2005-05-19T12:03:00.000+02:00

I Kiev får jag anledning, igen, att fundera över hur skiljelinjen mellan mitt professionella skrivande och mitt lekskrivande här går. Jag skriver nu min första professionella blogg, höll jag på att säga, men det menade jag inte, utan kanske snarare jobbrelaterade. Journalistiska.

I den blogg som finns här skriver jag om melodifestivalen i Kiev, något som jag jobbar med dygnet runt utom när jag sover eller äter rödbetssoppa. Och då känns det konstigt att skriva något annat om upplevelsen här.

Jag har tänkt efter. Jag fattar härmed ett policybeslut – o härliga tider att vara sin egen utgivare! – om att inte på Nya ordlekar kommentera saker som händer på den redaktion där jag arbetar.

På väg mot Kiev

2005-05-17T05:41:00.000+02:00

Jag träffade Johan Ehrenberg i slutet av förra veckan. Ett spännande samtal med en säregen och sammansatt människa. Intervjun finns här.

Den blev väl ok (även om Johan själv inte riktigt tyckte det, tyvärr) men jag slogs igen av mitt eget mediums begränsningar. Inte minst i utrymme, för jag hade gärna skrivit mycket mer. Vi som arbetar med tryckta medier tvingas lägga en absurt stor mängd av vår kreativa energi på formatfrågor, eller ”mät” som vi säger på DN. Hur mycket mät vi ska ha, och när, och till vad, och längder och bredder. På webben finns bara en längd: den journalistiskt motiverade. A new day shall come.

***

Denna morgon åker jag till Kiev för att bevaka melodifestivalen. Jag kommer inte att blogga om något som rör tävlingen här på Nya ordlekar eftersom jag är DN:s utsände där; det jag har att skriva om tävlingen kommer att finnas på dn.se/schlager på vad jag är stolt att få berätta är DN:s första blogg. Däremot kommer jag förstås att skriva om Kiev och om resan, vad jag ser och kanske något om den gediget stalinistiska arkitekturen på mitt hotell som Håkan via SMS förtjust har varnat om. Han är redan på plats och jag ångrar att jag inte gav mig själv någon liten extra dag i Kiev utöver vad som är absolut nödvändigt.

Lenas besök

2005-05-15T23:20:00.000+02:00

Lena är en gammal vän, borttappad av min fru efter deras skoltid, efter läxor som de läst tillsammans, efter livet som grannar som barn.

Nu är hon upphittad igen; jag ser de två barndomsvännerna bygga nytt och gammalt i rasande fart. Hon är i Lund på dykarskola och därför hos oss för ett par övernattningar.

Hon har en ny man i sitt liv sedan torsdag i förra veckan och vet redan och tvivlar underbart nog inte: det är för resten av livet. Hennes ögon lyser och hon visar oss hans SMS och jag som har träffat henne en enda gång tidigare, för fem år sedan, tycker att det är som om jag träffar henne för första gången. En helt annan och helt ny människa.

OMX 852

2005-05-13T08:17:00.000+02:00

Detta är historien om OMX. Vi kallar den silverpilen eller silverblixten eller bara satans biljävel vid de mycket få tillfällen då den inte har startat.

Nu ska vi sälja den. Den kostar 16 000 kronor, hade vi tänkt, en krona per mil den har rullat. Jag har kollat runt och sett att det är billigt. (Men det är en lite udda prismodell – om jag kör den tusen mil till, är du beredd att betala 17 000 för den då?)

Hur som helst. Detta är en Toyota Carina II, 1989 års modell, exakt 16 000 mil på mätaren och nyss igenom besiktningen. Rymligt bagage, femdörrars, silverfärgad. Den har ägts och körts i centrala Lund av min kära svärmor Eva; ibland har jag lånat den för att flytta min förstärkare.

Den är pedantiskt skött. Den har nytt avgassystem och delvis renoverat bromssystem. Den är pålitlig och bekväm att köra. Den har en radioantenn tjock som ett lillfinger, och i gynnsamt väder får man in dansk radio. Men okej, bilen bor i Lund, det blir genast svårare om du till exempel vill ha den i Kalmar. Den dricker kanske 0,7 vid blandad körning. Men bensinlocket kan man å andra sidan bara öppna med hjälp av en vindruteskrapa. Jag lovar att visa dig om du köper den.

Mejla mig på ordlekar@spray.se om du är intresserad, så får du komma och titta. Eller ring mig på 0703-78 10 78. En pärla kan bli din. Och vinterdäck kommer med, så klart!

Hårda fakta igen då, samlat och överskådligt:

En silvrig femdörrars Toyota Carina II, -89
16 000 mil, 16 000 kr.
Nybesiktigad. Serveras med vinterdäck och ett par flaskor k-sprit, som den gärna vill ha på vintern.

Journalistiska allergier

2005-05-11T10:12:00.000+02:00

I mitt yrke stöter jag ibland på en del yrkesdumheter. Något av det dummaste, i all sin litenhet, är bildbyline utan ögonkontakt.

Dessvärre har min tidning just dragit i gång en bildkampanj inför någon sorts läsarmöten i Stockholm (min fenomenala chef Maria Schottenius kan höras i Gallerian i dag) där ögonkontakt aktivt tycks ha undvikits. Exempel syns till höger på dn.se.

Så varför är detta ett problem?

Bylinebilden har kommit till av två skäl: att skapa kontakt med läsaren, och att profilera mediets medarbetare. Men i det ögonblick man släpper ögonkontakten tas skäl nummer ett bort. Då är det inte jag som ska nå dig, utan du som ska titta på mig. Kontakten får du skapa själv.

Den politiske bloggaren Johan Norberg – lite svår att ta på allvar, trots hans uppenbara sakkunskaper – visar precis hur det inte ska göras på sin sajt.

***

Bara som en liten kontrast till den deppiga slutklämmen från mitt förra inlägg vill jag tipsa om den nya antologin Goda nyheter, som just kommit ut med sin fjärde upplaga. Den är billig och den är bra. Köp den här.

Inga kommentarer

2005-05-09T12:49:00.000+02:00

Jag har fått mejlfrågor om varför jag inte tillåter kommentarer på Nya ordlekar.

En delförklaring finns här, men jag ska utveckla med ett par meningar. Samtalet i bloggosfären fortsätter att vara en aning för hätskt, en aning för fegt, en aning för billigt. För min smak, alltså – men vaddå. Det är min blogg. Det är jag som bestämmer.

Som reporter på en stor tidning blir jag ibland rätt intensivt uppvaktad på olika sätt. Oftast via mejl. Folk vill göra pr, folk vill tycka saker, fråga saker. Det är ok. Alla som mejlar mig får ett svar, om än kort ibland.

Det jag vänder mig emot är en sorts förhårdning i samtalet som mejlen har medfört.

Man sansar sig på ett annat sätt om man ringer eller skriver ett brev. Människor som skickar mejl är väldigt benägna att skriva ”Kolla fakta!!!” i ämnesraden även om de inte har lyckats hitta sakfel, utan bara själva inte håller med. Nu senast när jag skrev om Dawit Isaak, till exempel, fick jag ett par förvirrade och arga mejl från antidemokrater. I hur stor utsträckning har jag skyldighet att svara dem artigt? När är man för dum för att få ett svar? För otrevlig?

Det är ledsamt men kanske lite sant ändå, det som jag på dåliga dagar tänker om mina och läsarnas gemensamma insatser: tidningarna görs av folk som inte kan skriva för folk som inte kan läsa.

Av kex är du kommen

2005-05-07T14:44:00.000+02:00

Min gudson Erik, fjorton månader, har varit på begravning. Han och hans bröder, sju respektive fyra år, begravde sin gammelmormor. Långt över 90 år gammal var hon, och nöjd med att få sluta leva.

Pojkarnas föräldrar berättar om hur barnen deltog i ceremonin, lugna och tysta, men med sin naturliga plats i det hela. När kistan bars ut och placerades på en vagn för att rullas upp för kyrkbacken till graven hjälpte en av pojkarna till att rulla den.

När alla sedan slängde ner sina blommor i den ännu öppna graven tultade Erik försiktigt fram till kanten och slängde ner sitt kex.

Alla gav det finaste de hade.

andreasekstrom.com

2005-05-05T12:07:00.000+02:00

Nya ordlekar ligger fint här hos de förträffliga kamraterna på Blogger och på nyaordlekar.blogspot.com.

Men från och med nu kan ni om ni vill tänka på denna plats som andreasekstrom.com i stället, en adress som från och med nu tar er vidare hit. Äntligen får jag leka dotcom på riktigt!

Hurra, för övrigt, för Network Solutions som tillåter en domänägare att bara peka om en adress via login och lösen. Byråkraterna på Nic-se har ingen sån funktion. "Här, köp min bil, men ratten får du skaffa någon annanstans", liksom. Lallare.

Att blogga är inte att välja

2005-05-03T10:52:00.000+02:00

Först ett par stickspår.

Jag har sagt det flera gånger om, men förstår ni vidden av det: Edith Söderströms ”Timmar på taket” är den bästa svenska skivan hittills på 2000-talet.

Och vilken effekt får det att jag säger det? Jag tror att massmedial kritik – om så i DN eller på Nya ordlekar – har rätt liten inverkan på hur folk konsumerar kultur. Så vad återstår mer än tjat:

Skaffa ”Timmar på taket” av Edith Söderström, eller kom till Dancin’ Dingo på Skånegatan i Stockholm i kväll vid åttatiden.

***

I dag är det pressfrihetens dag. Jag skrev alldeles nyss det här till DN:s nätupplaga. Läs det. Det är viktigt.

***

Och så det roligaste sist. Jag har alltså bett läsekretsen att mejla mig namn på personer med ska vi kalla det udda namn. Jag har fått chockerande många mejl. Ni är inte kloka nån av er. Ett urval följer här:

1. Patrik Nilsson tipsar om professor Stenbjörn Styring. Detta Lund, jag säger bara det.

2. En Johan Sandén mejlar: ”I Skutskär finns en gammal lärarinna med namnet Muppamärta Granberg; i skallen på hennes föräldrar dallrar hetluften från ondskans helvete, det är vad jag tror.” Jag har dock inte lyckats styrka att en sådan person verkligen finns.

3. Richy Himmelreich heter en man som en kollega hittade i diariet hos Konsumentverket härom dagen.

4. Min skickliga branschkollega Randi Mossige-Norheim kan inte undgå placering på en sådan här lista. Heller inte polishöjdaren Gunno Gunnmo, eller Guns & Ammo som han kärleksfullt kallas. Detta påtalat av kollega som kräver anonymitet. Fegis.

5. Och så två vårdfavoriter: På Sahlgrenska i Göteborg arbetar Irja Persson Utterhall. Oskarshamns sjukhuschef är en före detta sjuksköterska, nota bene, som heter Florence Eddysson-Hägg.

Men till vinnare i hela tävlingen utser jag två fullständigt oslagbara tysksvenskar: Konrad Hans-Joachim Carlheinz Freiherr von Zedlitz-Neukirch, och Georg-Henrik Claes Oskar Wolfgang Erik Bernward Graf von Schlitz genannt von Görtz und von Wrisberg.

Kollegan Dan har hittat dem under en av sina vällustiga djupdykningar i den septiska tank som svenska myndigheters diarier utgör. Dan – you the man!

Detta Lund

2005-05-01T11:39:00.000+02:00

Jan Mårtensson är död sedan ungefär ett och ett halvt år. Han var Stadens Redaktör i en massa år, en lite butter men samtidigt vänlig man, en skrivskicklig om än kanske lite gammaldags skribent. Jag gillade honom och skrev det här när han begravdes. Jag minns att jag var mycket nöjd med artikeln dagen efter och att jag fick en massa beröm för den.

Som vanligt med dagspresstexter är det svårt att vara entusiastisk när det har gått ett år eller två. Men där finns den i alla fall.

Hur som helst. Jan Mårtenssons spalt hette ”Detta Lund”, och bara det kunde räcka som provokation. Uttrycket ”Detta Lund” antyder en märkvärdisering som ibland kan bli lika tröttande som Malmös sura och nervösa mindervärdeskomplex.

I detta Lund som vi bor i finns en alldeles speciell högtid på året: Siste april och Första maj. Man väljer liksom sida.

En borgerlig helg innebär att man flaggar på Siste april för kungen och det borgerliga och roat ser tiotusentals studenter festa på liv och död. Sedan följer man upp med en Första maj-lunch, utan flaggor men med god mat och i en inte insyns- men utsiktsskyddad miljö, så att man slipper se demonstrationstågen. Dessutom lyssnar man på studenters och rektors tal till varann och ser Studentsångarna sjunga in våren på Universitetsplatsen.

Den socialistiska varianten går ut på att man hukar i förnekelse på Siste april, utan rojalistiskt flaggfirande, och sedan i stället flaggar på Första maj och går i tåg. Varför man nu ska demonstrera som socialdemokrat, när man ju har makten över det mesta redan. Världens största underdog-lögn.

I går var vi med vänner uppe i det vackra – jag tycker verkligen det! – villagettot Annehem. Jag väntar på att de ska bilda ett fotbollslag med namnet Annehem Mighty Ducks.

Vi gick sedan till St Hans backar och den märkliga amfiteater som har bildats i de konstgjorda kullarna och såg en enorm våreld brinna. Arrangörer: det röda Lund. Det var vackert och roligt, med ungar och hundar och grillade marshmallows, och hade jag bara sluppit höra den socialdemokratiske riksdagsmannen tillika före detta chefredaktören för tidningen Das Arbeit hålla talet till våren som en uppvisning i den stappliga retorik som förde hans tidning rätt ner i makulaturkvarnarna hade kvällen i detta Lund varit perfekt.

***

Namninsamlingen går vidare - tack till er som redan har mejlat, inte minst värderade kollegan Dan Ivarsson vars bidrag leder överlägset i knäpphetsligan. Tidigare uppmaning kvarstår: mejla ordlekar@spray.se med fåniga, udda och märkliga namn. Listan på de bästa publiceras på denna plats på tisdag.

Being Andreas

2005-04-29T13:04:00.000+02:00

I går kväll: Dagens Nyheters nöjesjournalister på krogen. Och det är fruktansvärt roligt. En apart grupp, en samling suveränt skickliga människor, särlingar, knepiga jävlar, snillen. Jag tycker så mycket om dem.

Allra roligast: en musikdiskussion med N & N.

Alltså, det är inte så lätt att vara Andreas, rent kulturellt. Jag har en smak för utskällda saker. Tyvärr, kan man kanske säga. Men sanningen är att jag verkligen i djupet av mitt hjärta tycker att Sting är en av världens främsta och mest fantastiska artister. Jag gillar verkligen Bryan Adams, Bruce Hornsby och The Hooters. Och Stefan Andersson!

Jag tycker oerhört mycket om melodiös hårdrock, som Bon Jovi, som Europe, som Whitesnake, som Van Halen. Allt Conny Bloom rör vid blir till guld. Samtidigt gillar jag Sara Isaksson, Edith Söderström, Rebecka Törnqvist och Irma Schultz. Och musik gjord i skiftet mellan 1700-talet och 1800-talet. Och Toto.

Att säga detta, och metodiskt förklara det, är som att vrida om kniv efter kniv i den kollektiva musikjournalistfysionomin. Efterhand inser de nämligen att jag inte är lurad. Jag menar allvar. Jag vet varför jag tycker om det jag tycker om. När de sedan tror att det inte kan bli värre, då tar jag fram en annan absolut sanning:

Beatles suger.

Beatles går inte att lyssna på.

Inte för att det var något fel på låtarna, tvärt om, Lennon/McCartney visste verkligen vad de gjorde. Problemet är att det inte låter bra. Stökigt och fult och slamrigt i diskanten och inget tryck och framför allt dålig sång. Beatles hade behövt bättre grejer. Beatles hade behövt Steve Lukather.

N kippar efter andan och säger bekymrat:

- Jag blir orolig för hur du mår, Andreas. Du låter som en förintelseförnekare.

Alla skrattar. Det var en lysande kväll.

Spola isen!

2005-04-27T15:54:00.000+02:00

Magnus Alm heter en man som är ordförande i Norrbottens bandyförbund. När jag skrev en krönika i DN om irriterande pausunderhållning på allsvensk fotboll – i vilken jag lovade att ge Lisebergskaninen en omgång fotbollsvåld om han inte försvinner från innerplan – fick jag följande hysteriskt roliga brev från denne Magnus, som jag nu publicerar här med benäget tillstånd:

"När Kalix spelar finns det bara en fåordig speaker, få reklaminslag, inga halvnakna cheerleaders (de hade frusit ihjäl i drivorna), en kunnig lågmäld pessimistisk ståplatspublik av kepsgubbar med lovikkavantar, ingen VIP-läktare i glas (finns inga riktiga höjdare i samhället), inga dånande högtalare (då hade gubbarna gått hem) utan bara rå kall vinterluft som gör varje försök till att skrika till en dödsfälla för stämbanden.

Spelets snabbhet får fotboll och ishockey att framstå som en östtysk barnfilm med lerdockor. I pausen kan man meditera om matchen och livet under en stjärnklar svinkall svart himmel utan jetplan.

Du kan handla bandykorv som grillas direkt på gamla oljefat och som livsmedelverket är lyckligt okunnigt om. De är så feta att de spricker rakt i nyllet på en när man tar den första tuggan, men de känns ändå som en välkommen livförsäkring i den starka kölden.

Bandyn är ett skådespel som påminner om en tvådimensionell luftstrid. Själv minns jag Noréns mål på Västanfors i snöstorm som ingen såg tills domaren hittade bollen inne i målet, eller ett utkast från Perkaus som bara försvann i isdimman för att sekunden senare slå ner som en bomb på Dagges klubba och in i mål mot Boltic. Sånt händer bara i bandy.

Vill du dessutom besöka en arena som hämtad ur någon psykedelisk Tarkovskijfilm ska du besöka Sveriges vackraste bandybana, Bruksvallen i Karlsborgsverken. Den ligger inbäddad mellan järnvägsspår, gamla lysen som svänger i vinden som i Twin Peaks och en gigantisk massafabrik som spyr sulfitdoftande rök omkring sig. Ingen bor där, många hus är rivna eller står öde, men laget spelar ändå i division I. Längre bort från Lisebergskaninen kan du inte komma."

Vilken man. Vilken skribent. Jag kanske måste gå på bandy till vintern.

***

Namninsamlingen går vidare, tack till er som redan har mejlat. Tidigare uppmaning kvarstår: mejla ordlekar@spray.se med fåniga namn. Men de måste vara autentiska!

Namninsamling

2005-04-25T19:21:00.000+02:00

Jan Berglin är världens roligaste serietecknare. Det av många skäl, men ett centralt: gestalternas namn. Vringhed, Drevhög, Bläddervik. Precis en liten aning bredvid det vanliga.

Åtminstone har jag trott det - för när jag och en kompis nu samlar på vansinniga eller bara löjliga namn och det ibland dyker upp ett SMS med namnet på en allsvensk fotbollsspelare (Robin Ganemyr) utan kommentar, då är det berglinska tider i den ekströmska mobilen.

Jag kontrar med ett iskallt ”Kjell Jonevret”.

Risken finns att man halkar in på universitetsrektorer, som enligt högskoleförordningen måste ha fåniga namn. (Stockholm: Kåre Bremer. Linköping: Mille Millnert. Umeå: Inge-Bert Täljedal. Und so weiter.)

Så alla ni som känner till autentiska personer med fåniga namn: dra iväg ett mejl till mig, så blir det namnfest här på Nya Ordlekar. Och som inspiration ska ni få en livs levande tränare på Gerdahallen i Lund. Jag har aldrig sett killen, men hans namn tar två rader i anspråk i träningspassprogrammet.

Han heter, I shit you not, Nicklaz Duncanson-Hösth.

Och Nicklaz, om du just har googlat dig själv och hamnat här - känn dig inte hånad. Känn dig hyllad. Det finns trots allt ingen som du!

Vad sa du att du hette sa du?

2005-04-23T14:38:00.000+02:00

Några dagars förkylning utan dator och utan ork att gå ut fick mig att inse att det är de webbaserade medierna jag saknar mest: Diagnos och Spectator och Manolo och The Jet Set Junta och Sblogg och…

Ännu är det faktiskt fullt möjligt att överblicka den svenska bloggvärlden. Inte så länge till kanske, möjligen inte längre än året ut, men än så länge går det.

Dessvärre – och detta kan man bara säga på detta raka sätt – är kvaliteten generellt sett inte hög nog. Inte på det skrivna, inte på samtalet.

Debattsajterna är oerhört hätska, ensidiga, konspiratoriska och okonstruktiva. De politiska sajterna tvärsäkra, högdragna, småskurna. Det jag har läst på till exempel Krigskrönikan och Bulten i Bo liknar inte något stort bättre än rättshaverism, i bemärkelsen oändliga tirader om detaljer i ett petimätertonläge som gör allt för att undvika större perspektiv och framför allt, det allra värsta, aldrig gör en ansträngning för att förstå vad motparten menar.

En delförklaring är oskicket att debattera anonymt, eller till och med blogga anonymt. För enstaka personer kan det vara nödvändigt att göra det, men väl knappast för Rebecka som jag tror hon heter som gör den roliga och snygga Mitt liv som populärkultursjunkie?

Anonymiteten ger varje person möjlighet att kräkas ur sig saker man aldrig skulle släppa ifrån sig om ens namn var känt. När man måste stå för vad man säger formulerar man sig med större omsorg, både om sig själv och andra.

Ett sådant filter är inte censur. Det är civilisation.

Så hej allihop, jag heter Andreas Ekström och är 29 år gammal och journalist till yrket. En första förutsättning för att jag ska svara på frågor och kommentarer som mejlas till mig på grund av vad jag skriver här är att jag på samma sätt får veta vem det är som frågar.

Jag ska aldrig...

2005-04-21T10:49:00.000+02:00

Min trogna läsekrets har förstås reagerat - ok, två av er har reagerat - på att jag inte som vanligt skrev varannan dag, och missade i tisdags. För första gången sedan Nya Ordlekar lyfte mot himlen vid nyår.

Förklaringen stavas snor, samt att jag lämnade min dator på jobbet i måndags kväll trots att jag har lovat mig själv att aldrig göra något så dumt. Därför, marsch fram till svarta tavlan:

Jag ska aldrig lämna datorn på jobbet.
Jag ska aldrig lämna datorn på jobbet.
Jag ska aldrig lämna datorn på jobbet.
Jag ska aldrig lämna datorn på jobbet.
Jag ska aldrig lämna datorn på jobbet.
Jag ska aldrig lämna datorn på jobbet.
Jag ska aldrig lämna datorn på jobbet.
Jag ska aldrig lämna datorn på jobbet.
Jag ska aldrig lämna datorn på jobbet.
Jag ska aldrig lämna datorn på jobbet.

Gud har aldrig varit dödare

2005-04-17T07:58:00.000+02:00

I september är det meningen att jag ska ingå i någon sorts panel på Bokmässan och diskutera religionsuppfattning efter tsunamin med ärkebiskop Hammar. Anledningen till att Svenska kyrkan har bjudit in mig är förstås den här artikeln.

De har alltså inte fattat att jag inte är expert på ateism, utan snarare på melodifestivaler och glamrock.

Hur som helst har jag i dagarna fått vattenfall på min ateistkvarn. Inom några timmar fick en vän missfall och en annan förlorade sin älskade treårige systerson.

Mer behövs inte, inte minsta lilla mer, för att övertyga mig in i märgen om gudsfrånvaron.

Val

2005-04-15T08:15:00.000+02:00

I somras var Lisa och jag i Arizona i ökenvärmen hos goda vänner. Att kliva på marken utomhus var en absolut omöjlighet, poolen var för varm att bada i, kycklingfiléerna vitnade på sitt fat redan innan jag la dem på gasolgrillen.

Inne i badrummet finns två handfat, två speglar, hans och hennes. På hennes sida en gul postit:

1. God
2. Spouse
3. Kids
4. Work

Svårare än så är det alltså inte.

Två vackra

2005-04-13T13:41:00.000+02:00

I dagarna har jag sett två liksom vackra saker. Vackra på var sitt sätt, men båda just vackra, fina, roliga, hoppingivande.

Först: en rad med tjugo reflexvästklädda treåringar, hållandes hand, på promenad över gatan. Tjejbaciller har inte hunnit bli ett problem, man håller sin kompis i handen bara, så man inte kommer bort.

Sedan, vuxna män som gör saker tillsammans för att de tycker att det är roligt och för att verkligen aktivt ge fan i vad folk kan tänkas tycka. Och Magnus Linton, veganreportrarnas veganreporter, är med i laget! Kolla här.

Det känns som en bra dag för människorna, detta.

Fyra nyanser av Gräv

2005-04-11T11:17:00.000+02:00

Måndag efter en suveränt rolig helg på Gräv -05. Bra föreläsare, roliga kolleger, generös stämning, rätt vinnare och en lång natt i hotellbaren gaggandes med fyra kamrater hemifrån som det är så lätt att tycka om.

I föregående text nämnde jag att priset Guldspaden delas ut till den manchesterkavaj som har gjort det mest berömvärda undersökande reportaget under 2004.

Denna formulering har väckt uppsluppet bifall hos den del av läsekretsen som är förtrogen med stilkoderna bland landets journalister. Låt mig därför ge en kort exposé över fyra vanligt förekommande grävdeltagarsorter:

1. Den unge studenten. Ofta men inte alltid hel och ren. Gärna lokförarmössa, gärna palestinasjal, gärna gympaskor att kliva ordentligt snett i. Slö hållning. Nyckeln till stilen: att inte se för angelägen eller intresserad ut.

2. Den unga studenten. Ofta hår färgat mörkare än det är. Svarta kläder, kanske med inslag av jeans som absolut inte får vara för dyra. Inte av ekonomiska skäl, utan ideologiska.

3. Den medelålders korrekte. Uniformen är här svarta smutsiga skor, jeans, t-shirt eller ostruken skjorta samt en kavaj som man ser ut att ha sovit i. Ofta har man det också. Denna grupp har påfallande svårt att ta av sig sina ytterplagg, och sitter glatt och uthärdar 24-gradiga konferensrum i sina tredubbla lager.

4. Den medelålders eleganta. En kvinna med hyggligt stort klädintresse och ibland kanske ekonomiska möjligheter att visa det också. Men för mycket får det aldrig bli; den journalistiska kollektiva domen mot prål är hård och orättvis. Alltså ska man här spana efter glasögonbågar med lite extra snitt, och förstås snygga skor.

Bäst klädd i alla journalistiska lägen: min kollega på Sydsvenskan, Anne Aobadia. Faktiskt ett stilsnille i sin hejdlösa uppfinningsrikedom, där hemsytt och märkeselegans kan möta Polarn & Pyret och H&M - och det är snyggt varje gång. En manlig motsvarighet kan kanske vara DN:s Caspar Opitz, som jag aldrig sett illa klädd.

***

Och så bara ett lästips för alla som någonsin har känt något alls: Åsa Ericsdotters senaste prosalyriska roman "Smälter" är något av det mest fantastiskt hjärtslitande jag har läst. Och då har jag ändå läst hennes tre föregående böcker.

Som en rockstjärna

2005-04-09T07:29:00.000+02:00

I helgen är jag på konferens i Helsingborg. Det är årskongress för Föreningen grävande journalister. Priset Guldspaden delas ut till den manchesterkavaj som har gjort det mest berömvärda undersökande reportaget under 2004.

Det är en väldigt rolig helg. Jag har lätt för att bli imponerad av kollegers insatser, och kände mig i går efter Kalla Fakta-gängets genomgång av sitt avslöjande om hur regeringen lämnade ut två terrormisstänkta egyptier till amerikanska agenter i det närmaste chockad över hur de inte kunde få Stora journalistpriset. (Ingen som helst skugga därmed över vinnaren, Katarina Karlsson på Norrbottenskuriren, som gjorde ett lysande jobb hon också.)

Men, that aside – nu ska vi prata om en verklig superstjärna.

Någon gång ibland skriver jag en artikel om en person som jag tycker är så skicklig eller trevlig eller intressant att jag direkt efteråt fattar ett principbeslut om att inte skriva om den aktuella personen igen. Gänget bakom HippHipp på tv är ett sådant exempel; de är helt enkelt så trevliga att om jag nu kom på dem med att bränna små husdjur levande så skulle jag i alla fall skriva något glatt om vilka fina killar de är.

Jag undrar om krögaren Niklas Ekstedt är på väg in på denna mycket korta lista han också.

I torsdags hade han premiär för sitt nya matlagningsprogram i SVT, och inför det skrev jag detta i DN. När jag i går kväll efter seminariet gick den korta biten upp till krogen för att se om det fanns en plats för en hungrig i bistrodelen tog han emot mig med jubel i dörren, och ville absolut bjuda på mat.

En plats fick han förstås gärna ordna, men lika självklart kan jag inte låta honom bjuda mig på så mycket som en knäckemacka. Jag betalade allt mina tvåhundra pix för en sinnessjukt elegant sej, serverad med förlorat ägg. Och brödet som kommer till, självklart bakat på Manitoba Cream, serveras nu i papperspåse. Är det bistro så är det.

Killen är ett snille.

Är han trevlig då? Ja. Visst är han det. Men han är också ett proffs, och det betyder att han minglar med någon sorts ska vi kalla det kompetens. Att han vet vilka gäster som sannolikt kommer tillbaka, att han är noga med att vara intresserad och ställa bra frågor, utan att helt säkert vara lika intresserad av svaret. Jag tror dessutom att han är stenhård i affärer, och en mycket krävande chef.

Anyway. Jag tycker oerhört mycket om mat på alla sätt från Guide Michelin till Sibylla. Och jag tycker att den bästa, roligaste och smartaste mat jag har ätit, i viss konkurrens med en sanslös meny hos Charlie Trotter i Chicago, har serverats mig i Helsingborg.